RECENSION: Hurray For The Riff Raff – The Navigator

av | Mar 11, 2017 | Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Hurray For The Riff Raff, med Alynda Lee Segarra i spetsen, har släppt sin femte skiva. The Navigator är troligen ett av de bästa bland många, många politiska album som kommer att ges ut i år.

Segarra har alltid varit som starkast då hon på enstaka tidigare låtar gett sig in på det politiska (jag tänker på Jealous Guy och The Body Electric, lågmält feministiska), och hela The Navigator känns som en långsamt frammognad insikt. Bluegrass-influenserna från förra skivan har inte försvunnit någonstans, men det är när hon blandar dem med poppiga Springsteen-gitarrer, latinamerikanska rytmer och brinnande kampsång som det lossnar på riktigt.

Segarra låter albumet bli en mer eller mindre självbiografisk historia. Börjandes från uppväxten i New York skildrar The Navigator hennes personliga resa från identitetsförvirring till politiskt uppvaknande och upptäckten av tidigare generationer latinamerikansk kultur. Samtidigt visar hon upp orättvisorna i dagens USA med en vrede helt fri från ironi, något vi inte blivit bortskämda med under de senaste årtiondet.

I både text och melodi balanserar Segarra vid enstaka tillfällen på klyschans rand, men det stör inte helheten som nittio procent av tiden är briljant. Enkla rim visar sig bära på en mörkare betydelse – vad som hade kunnat vara en rad om olycklig kärlek, “I may never see you again / I’ll keep fighting till the end” klingar annorlunda om du riskerar att deporteras.

Albumets höjdpunkt, Pa’lante, är knappa sex minuter kalla kårar. Segarra håller upp myten om “lyckade invandrare” och visar vilken omöjlig dubbelmoral den bygger på: “Colonized, hypnotized – be something!”. Här kommer Segarras underbart agitatoriska sångröst till sin fulla rätt. Pa’lante betyder “fortsätt framåt”, ett slagord lånat från den Puerto Ricanska aktivistgruppen Young Lords, aktiva på 1970-talet. Segarra väver skickligt in dessa referenser i sina egna texter – resultatet blir en dialog mellan henne själv och det latinamerikanska kulturarv hon gradvis omfamnar.

Det blir aldrig nostalgiskt tillbakablickande, tvärtom. Segarra sjunger för sina föräldrar, för tidigare generationer och för alla som lidit och kämpat mot förtryck. Och det är utifrån historien hon manar fram både sin egen och lyssnarens kampvilja.

 

Författare:
Daniela Lillhannus, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This