RECENSION: Hayley Kiyoko – Fryshuset

av | feb 15, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Popstjärnan skapar en ny scen för unga tjejer, där sammanhanget är lika viktigt som musiken hon spelar.

Hayley Kiyoko, eller lesbiska Jesus som hon också kallas, tar plats framför en oerhört redo publik och visar direkt vad hon går för. Även fast Fryshuset ikväll bara är fyllt till hälften är skriken öronbedövande. Storögda tjejer fyller publiken och det är nästan svårt att urskilja vilka låtar publiken tycker om mest, eftersom jublet aldrig sinar. Prideflaggor kastas upp på scenen där sexuella inviter som får henne att rodna skrivits med tusch. Men hur blev det såhär?

Det kan tyckas lite väl magstarkt att placera titeln som den lesbiska frälsaren på Hayley Kiyokos 27-åriga axlar, men tänker jag efter inser jag rätt snabbt att den representationen hon ger unga lesbiska tjejer faktiskt inte existerat innan. Det blir ett extremt tydligt exempel på hur musiken kan skapa nya rum att mötas i.

Hon är den första popstjärnan på den här nivån som är öppet lesbisk. Och det är ingen gimmick eller PR-trick som ökända tonårsduon t.A.T.u., som senare blivit ikoner just i brist på annat. Det är inget experimentellt fyllemisstag som i Katy Perrys I kissed a girl (“it’s not what good girls do, not how they should behave”). Och framförallt, det är ingen fetishiserad appropriering genom en manlig blick som i Rita Oras Girls (“sometimes, I just wanna kiss girls”), skriven framförallt av män.

Det som är speciellt med Hayleys texter (hennes senaste skiva går under smeknamnet “bibeln” av hennes fans) är också att de berättar queera historier utan att använda den alltför vanliga “burying your gays”-schablonen. När hon sjunger om kärlekshistorier är de lyckliga, de är inte stora tragedier som slutar i hjärtekross. Det är inte omöjlig, trånande berättelser om saker som inte blivit.

Kiyoko har verkligen tagit till sig sin titel och hon tycker ju inte illa om att stå i centrum. En äkta Disney-tränad underhållare. Hayley har koreografi till exakt varje låt, hoppar frekvent in bakom olika instrument och flirtar med publiken. Varje nummer är sin egen show. Det är sån pop som är gjord för mycket större arenor, men publiken hjälper till att kompensera och vi hade lika gärna kunnat befinna oss i Globen. Händerna är mer än inte uppsträckta i luften.

De flesta av hennes låtar är kärleksanthems och publiken tjuter till i lycka vid deras favortipassager. Deras skrik highlightar det mest kärnfulla i texterna som är fyllda av budskap om att våga vara sig själv och att älska andra människor för det de är. Stundtals blir det lite väl bombastiskt och amerikanskt, men fint är det absolut. Bäst är de största låtarna Girls Like Girls, Sleepovers, Feelings då allsången peakar.

Spelningen är ganska precis en timme och det blir inga extranummer, vilket är mer än förståeligt med tanke på hur mycket hon dansar under konserten. Ut öser lyckliga och ivriga ansikten. Det är ansikten som äntligen kan känna igen sig i poprefrängerna. Prideflaggor är lindade kring flera axlar som mantlar. Och det känns hoppfullt att en så viktig del i bristen på representation verkar ha fallit på plats.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This