RECENSION: Hästpojken – Hästpojken är död

av | Apr 21, 2018 | Ny musik, Recensioner

Popmani har lyssnat på Hästpojkens nya album. Den är mindre cyklar och knark, mer föräldraskap och popslingor.

När Hästpojken bildades 2009 efter Bad Cash Quartets upplösning ett par år tidigare tyckte jag att medlemmarna var svindlande gamla. Detta berodde, förstår jag nu, såklart på att BCQ startade när medlemmarna var elva år gamla. Elva. Det är svindlande. Hur som. Martin Elisson och Adam Bolméus bildade Hästpojken när de var 27 år, bara barnen det med, och det hör knappt ens hit. Nu är det i alla fall snart ett decennium sedan deras rosade och fantastiska debutalbum Caligula, och efter fem år av tystnad släpper de nytt album.

Tystnaden bröts genom singelsläppet Råttans år, och även om tonen och musikbilden till viss del känns igen så är det inte riktigt vad jag väntar mig eller vad jag först vill ha. Nästa singel, Där vi möts, släpptes kort efter gör mig nästan än mer besviken. Jag saknar det råa, det grova, Shane MacGowan och den dundrande genialiteten i Jag kan inte andas.

Därför lyssnar jag igenom fullängdaren med viss aktsamhet. Albumet går under namnet Hästpojken är död, och jag undrar om det är sant.

Totalt består den av tio låtar, tidigare singelsläpp inkluderat. Skall en jämföra med tidigare album låter den mer som den melodiösa En magisk tanke än den brinnande Caligula. Till stor handlar det inte om att skivan är dålig, absolut inte, inte ens sämre än tidigare verk. Det handlar om mina förväntningar och vad de baseras på.

I mina ögon (eller öron) förväntar jag mig att Hästpojken alltid skall bestå av pojkar under 30 år, cyklar och knark – som de själva skrev då. Men de har utvecklats, så som vi alla gör. De är vuxna – på riktigt nu, pappor och familjeförsörjare, som det sjungs om i just Family man. ”Min pappa och jag är samma gubbe nu/ohh/Precis som han går jag itu/ Men, jag kommer aldrig va nån bad boy.”

Vissa spår sticker särskilt ut, som Under hjulet – som känns närmre ett annat göteborgsband än Hästpojkens egna tidigare verk – att höra det där klaviaturet för nämligen tankarna raka vägen till The Though Alliance.

Med sig på skivan, som i det stora hela är faktiskt smått fantastisk när en rättat till sina förväntningar, har de med sig en mängd imponerande artister, som Gustaf Ejstes från Dungen och Matti Ollikainen från Franska Trion.

Texterna är dock en av de allra största behållningarna med Hästpojken, det spelar ingen roll om de ramas in av rå gitarrer och hårda trummor, eller inlindad i välproduktion som nästan låter 80-tal, som på skivans sista spår, texterna träffar alltid rätt.

Författare:
Clara Kron, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This