RECENSION: Harry Styles – Fine Line

av | dec 13, 2019 | Artiklar, Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Med inslag av en mängder olika genrer har albumet Fine Line något för alla och det är nu som Harry Styles har hittat hem i musiken på riktigt.

Som det inbitna One Direction-fan jag en gång var hade jag i början lite svårt att acceptera Harry Styles solokarriär. Nu i efterhand inser jag att det var det bästa som kunde hända oss båda. På hans debutalbum som kom 2017 gjorde han tydligt för fansen att han banade för en ny väg. Och på den nya tolvspåriga skivan Fine Line har han hittat hem i musiken, på riktigt.

Singlarna Lights Up och Watermleon Sugar som släpptes under oktober och november, gav en nästan bokstavligt talat sockersöt försmak på skivan. Det är rosa, ljusblått och fluffigt både estetiskt och musikmässigt. Och härliga upp-tempolåtar i all ära, men det är i hans ballader som Harry Styles verkligen skiner igenom som en riktig artist. Med det sagt behövs kontrasterna mellan längre pianoballader á la Sign Of The Times, som var huvudspåret på förra skivan, och raspiga soul-inspirerade poplåtar. Harry Styles har på det nya albumet lyckats fånga alla delar av spektrumet med inslag av country, folk, indie och rock.

Skivans sjätte spår Falling är just en sådan känslosam ballad och det är svårt att inte rysa genom hela kroppen när han nästan skriker ut refrängen. Styles mogna och mjuka röst fulländar pianoackorden som stilla dansar i bakgrunden. Det är avskalat och vackert. En stark kontrast till låten Treat People With Kindness som i introt påminner om Queens uttjatade hit Bohemian Rapsody. Men Harry Styles gör det bra med en svängig melodi som förenas med körer, distinkta trummor, pianoslingor och gitarrackord.

Men så måste det ändå sägas att den starkaste låten på skivan definitivt är avslutningsspåret med samma namn – Fine Line. Den inleds försiktigt och avskalat i äkta Bon Iver-anda, för att sedan blomma ut totalt. Det är någon slags indie-folkpop Styles sysslar med här, och resultatet är oklanderligt. De avskalade instrumenten i bakgrunden kompletteras med Styles falsettsång, som sedan skiftar mot ett allt starkare tonfall. Och det storartade slutet, som en nästan kunna kalla för Håkan Hellströmskt med starka trummor och trumpeter som skriker, avslutar skivan med värdighet.

 

Författare:
Sara Jones, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This