RECENSION: Goat Girl – On All Fours

av | jan 31, 2021 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

På sitt andra album expanderar Goat Girl ljudbilden genom att använda synthar och elektroniska inslag, med ämnen som miljöförstörelse och ångest i strålkastarljuset.

Den Londonbaserade kvartetten Goat Girl gav oss en anledning till att vilja ha mer vid releasen av deras självbetitlade debutalbum Goat Girl (2018), ett album som möttes av flera hurrarop från både kritiker och fans. Bandet släpper nu uppföljaren On All Fours via skivbolaget Rough Trade.

Albumet sparkas igång med låten Pest, som till en början verkar som en seglivad historia. Men två minuter in i låten börjar jag ändra mig. Pest byggs sakta men säkert upp för att kulminera i en dansvänlig dänga med ostoppbara sci-fi synthar ljudande tillsammans med ett självsäkert gitarriff. Och på den vägen fortsätter albumet: musiken byggs upp för att sedan dras tillbaka och sedan upp igen för att nå sin kulmen flera gånger om. Ett sådant exempel är det stigande, elektroniskt ljudande outrot på den redan fantastiska låten Sad Cowboy. En musikalisk sekvens som både överraskar och förtrollar.

Goat Girl (2018) byggde på en konfrontativ lyrik, och de gav inte sällan politiska kängor ganska ”pang på”. Exempelvis på låten Burn the stake, sjöng sångaren Lottie ”Cream” Pendlebury om att bränna ”tories” och ”DUP” på bål. På On All Fours närmar sig bandet de bestående samhällsproblemen på ett mer subtilt sätt. Låten Badibaba berör de allvarliga klimatförändringar som pågår, men även hur individen och kollektivets existentiella ångest kan te sig utifrån detta: ”shove it somewhere we won’t see”. De problem som skildras ligger inbäddade mellan raderna och lyriken är betydligt mer flerdimensionell än för tre år sen.

Komplexiteten finns även där rent musikaliskt: On All Fours är ett album som ständigt överrumplar lyssnaren. Bara det faktum att jag vid första lyssningen av albumet trodde jag hade råkat sätta på Talking Heads-låten Born under the punches (1980) under låten Closing in’s första sekunder är något som bevisar bandets allsidighet. Musiken rör sig mellan kontrasterande världar från början till slut. P.T.S.Tea låter som soundtracket till Mario Kart – fast på LSD, medan The Crack förmedlar en slags post-apokalyptisk värld med en grunge-aktig spinn, och under hela albumet är synthens nyvunna huvudroll ett faktum. Stundvis kan allt tillsammans förvisso kännas snudd på överdrivet, men i det stora hela lyckas Goat Girl hitta balansen i låtarna och levererar ett album som är mer än värt att lyssnas på.

Författare:
Alva Bergland, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This