RECENSION: Fontaines D.C. – A Hero’s Death

av | aug 1, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Fontaines D.C. lyfter fram betydelsen av relationen med ens självmedvetande på sitt andra album A Hero’s Death. 

I fjol släppte punkbandet Fontaines D.C. sitt debuterande album Dogrel som fick stor framgång runt om i världen, framförallt på hemmaplan på Irland, i Skottland och England där albumet placerade sig på topplistorna.

Men i samband med den tidiga framgången började medlemmarnas relation att försämras allt mer, inte bara från varandra utan också från de själva.

– Det var inte för att vi inte gillade varandra längre. Våra själar sparkades tillbaka mot väggarna som stängde in oss. Vi hade inget utrymme för oss själva. Våra själar hade ingenstans att leva, ingenstans att ljuga, berättar frontmannen Grian Chatten.

Dessa känslor skulle komma att lägga grunden för deras andra album A Hero’s Death. En samling som besitter, liksom debutalbumet, inslag av punk-rock och hårda instrumentella delar med inspiration från kända brittiska punkband som Shame och The Clash. Albumet ger dock en mycket djupare och mörkare känsla. Till skillnad mot Dogrel besitter A Hero’s Death istället ett band som kämpar mot isolering och vilsenhet genom ett mer självbeskådande perspektiv, vilket går att bevittna i albumets budskap och text.

Den introducerande låten I Don’t Belong handlar om att beskydda sin egen frihet till varje pris, vilket framförs tydligt i textraden “I don’t belong to anyone/I don’t want belong to anyone”. Den andra låten Love is the Main Thing består också av ett sound av punk-rock/garage rock som lätt går att sammankoppla med låtarna på deras första album.

Albumet går sedan mot ett lugnare tempo på låten Televised Mind som ger en mer new wave-känsla än på tidigare låtar. Den handlar om hur ens personlighet blir alltmer avskalad av omgivande godkännande, där människan skapar trosuppfattningar för att verka trendiga, i motsats till att självständigt komma fram till sina egna tankar och åsikter.

Därefter går skivan över till mer indierock på de lugnare och rock toniga låtarna You Said och Oh Such a Spring. För att sedan bjuda på soft punk/rock på låtarna Sunny och No och sedan avsluta med ett lugnare tempo, men samtidigt kraftfulla inslag i sann britt-punk anda.

Författare:
Whilliam Lindroth, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This