RECENSION: Florence + The Machine – High as hope

av | Jul 2, 2018 | Ny musik, Recensioner

Låtarna på nya albumet låter väldigt likt det bandet gjort tidigare. Musiken är ständigt hög eller låg, sällan någonting mitt emellan. Tillsammans med sångerskan Florence Welchs mörka starka röst skapar det musik som går rakt in.

Låtarna inleds med enkla, avskalade toner för att sedan trappas upp ordentligt. Starka trummor, stråkar och ljusa pianotoner präglar ljudbilden. High as hope släpptes den 29 juni och är bandets femte studioalbum.

Texterna kretsar, liksom tidigare album, kring psykisk ohälsa, om att få sig själv att må bättre och livet och hur det förändras. Något som är nytt för denna gång är att många av låtarna också handlar om att acceptera att en blivit äldre. I South London forever, Grace och Hunger finns tillbakablickar på det som varit. Valde jag rätt i livet? Vad hade kunnat göras annorlunda?

A sky full of song, Hunger och Big god har släppts som singlar tidigare.

Skivan inleds med lugna låten June. Den är avskalad och låter Florence Welchs röst ta plats. Tyvärr är det en ganska tråkig låt. Både text- och musikmässigt. Men det är också den enda låten som inte är riktigt bra på den här skivan.

Andra spåret är Hunger. Det handlar om hur samma negativa känsla kan ta sig olika uttryck. Att självsvält som tonåring och att fly in i droger senare i livet kan vara symptom på samma ensamhet. Stundvis handlar den också om att se någon utifrån. Kanske textförfattaren ser sig själv. ”Tell me what you need, you look som free, the way you use your body, baby, come and work it for me. Don’t let it get you down, you’re the best thing I’ve seen.” Som om hon pratar med sitt gamla jag och vill ge det hopp. För att vara Florence + The Machine har låten högt tempo. En låt som är glad, hoppfull och sorglig på samma gång.

South London forever är en låt om hemorten och ungdomsåren. Om att vara ung, festa och leva i nuet. Om att ha alla möjligheter utan att riktigt inse det. The end of love är en sorglig och fin låt. Den byggs långsamt upp under 4,41 minuter. Mot slutet av låten är den kraftfull med mycket kör och intensivare pianotoner. Grace följer samma mönster. En rak och ärlig låt om Florence Welchs syster.

Patricia är en hyllning till idolen Patti Smith. Vid första lyssningen kändes den inte så speciell. Nu när jag kört genom skivan några gånger är det en av de starkare låtarna. Här finns några av albumets bästa textrader. Som ”from you the flowers grow and you understand with every seed you sow. You make this cold world beautiful och I drink too much coffee and I think of you often. In a city where reality has long been forgotten”.

Alla låtarna hade lika gärna kunnat platsa på skivan från 2009. Många band utvecklas mer genom åren. För mig spelar det inte någon roll. Florence + The Machine kan gärna fortsätta med det de alltid gjort. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Författare:
Felicia Lotsander, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This