RECENSION: Florence + The Machine – Ericsson Globe

av | mar 12, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Florence Welch bjuder in till ett explosionsartat skådespel på gränsen mellan verklighet och dröm.

Första gången jag hörde Florence + The Machine tyckte jag att det var det vackraste jag hört. Det gör jag än idag, och den här kvällen bekräftar det bara ännu mer.

Frontpersonen Florence Welch gillar att skapa ett skimmer av mystik kring sig. Det är lite oklart vem hon är, vilka bandet egentligen är och texterna har en tendens att vara väldigt kryptiska. När hon skrider ut på scen är det som en änglalik uppenbarelse. Jag är inget fan av att mystifiera kvinnor, men det går inte att beskriva henne på något annat sätt. Hon är klädd i böljande benvit spets, självklart barfota, och det är något fullkomligen magnetiskt över henne. Strålkastarna är arrangerade så att hon ser självlysande ut på avstånd.

Scenen är stämningsfullt upplyst och byggd i olika platåer där bandet är uppställda. Böljande vita skynken som ser ut som segel hissas hänger över scenen och alterneras med stjärnhimmel. Allt är böljande och flytande. Varje låt blir ett skådespel som utspelas på dessa kulisser och hon får det att se naturligt ut, trots att det är en enorm, välplanerad scenproduktion.

Det är en kväll av kontraster. Det är samtidigt den lugnaste och den vildaste konserten jag sett. Florence byter tempo skickligt. I ena sekunden harmonisk för att sedan explodera. Växelvis allvarlig för att sedan fnittra finurligt. Hon rör sig över scenen i rasande fart, snurrar som ett uppskruvad ballerina i ett smyckeskrin och lyckas sjunga utan att låta det minsta ansträngd. Bombastiska trummor och bas blandas med hennes mäktiga stämma som fyller varje vrå och skrymsle i hela Globen.

Trots att hon säger att hon inte tycker om att prata spenderas stor del av konserten med just det. Hon ber publiken att ställa sig upp och dansa, hålla händer och vända sig till främlingar i publiken, “tell a stranger that you love them, because I promise you that you do” och det mynnar ut i en predikan om samhörighet. Hon springer ut i publiken med ett hov av säkerhetsvakter som banar hennes väg. Hon stannar för att stryka folk över kinderna och ta deras händer. Det hela känns som ett enda stort väckelsemöte i en skog efter midnatt.

Florence ber alla att lägga undan sina telefoner, som numera blivit standard på konserter. Artister som ber publiken att leva i nuet och jag tänker “jaja fortsätt med konserten, folk kommer inte lägga ifrån sig de”. Men efter talet om att vara närvarande som avslutas med att hon skriker “put your fucking phone away! Now you are free!” händer det något med publiken. Telefonerna försvinner faktiskt och en euforisk dans bryter ut. “We did it!” utbrister hon när låten är slut, och alla givetvis genast tar upp telefonerna igen.

Även om glöden aldrig sinar märks det att vissa äldre låtar inte får samma innerliga behandling av Florence. Samtidigt får låtarna från den senaste sömniga, underväldigande skivan (som knappt levererade en enda lyssningsvärd låt), inte samma ivriga respons från publiken. Bäst är låtarna Cosmic Love, Dog Days Are Over och Moderation. Shake It Out får en vacker akustisk start som fint avrundar kvällen.

“Take care of each other. Goodnight”, blir kvällens avslutande ord. Istället för att gå ut från scenen rusar hon ner från den för att omfamna publiken igen innan hon virvlar ut. Tidigare under kvällen säger hon “sometimes I think there’s a crack in the universe and somebody is gonna tell me it was all a dream. But I’m not the right person to ask about what’s real”. Och när hon försvinner lämnar hon en verkligen med känslan “hände det där precis?”.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This