RECENSION: FKA Twigs – MAGDALENE

av | nov 8, 2019 | Artiklar, Läsvärt, Ny musik, Recensioner

FKA Twigs monumentala klagosång är en svidande, naken käftsmäll som når ända in. 

Det var fem år sedan FKA Twigs släppte sitt tokhyllade debutalbum LP1, och i detta mellanrum har hon hunnit genomgå en hel metamorfos. I vad som antagligen är det mest produktiva break up:et någonsin har hon spenderat år på att förverkliga sin vision av det nya albumet Magdalene. “I was left with no option but to tear every process down”, skrev Twigs i ett pressmeddelande tidigare i år, och det är precis vad hon har gjort.

I dag släpps Magdalene som är hennes andra album. Det är som innan producerat av Twigs själv, men innehåller också en rad samarbeten med andra producenter, mest återkommande Nicolas Jaar. Future gästar också på den tidigare släppta singeln Holy Terrain.

Magdalene är ett extremt utlämnade album som berättar kronologin över uppbrottet mellan henne och Robert Pattinson, även om hon sagt till tidningen i-D att albumet är dedikerat alla älskare hon haft, och kommer att ha. Det är melodramatiskt, drypande av smärta och inlindat i sorgflor.

Titeln på albumet syftar till den bibliska figuren Mary Magdalene som Twigs säger att hon vänt sig till och hittat styrka i under sorgeprocessen. Mary Magdalene som hamnade i skuggan av en man, Jesus, och förminskades till en sidokaraktär. På albumet inflikas också kommentarer om hennes ovilja att vara i offentligheten, något som hennes omtalade förhållande gett henne.

Albumet inleds med den kalla och högtidligt sorgfyllda Thousand Eyes, (“If i walk out the door, it starts our last goodbye”), för att sedan gå igenom alla faser av sorg; förnekelse, ilska, förhandling, depression och inte minst smärtan i att inse att något måste ta slut. Men leder slutligen till någon sorts acceptans och en nyfunnen styrka. Allra djupast gräver skivans starkaste låt Cellophane, även om det är något särdeles hjärtskärande med den stillsamt accepterande Sad day.

Trots att albumet är så nedgrottat i hennes innersta väsen håller hon sig stoisk och gör det olidliga till något vackert. Twigs har byggt ljudbilden på det här albumet helt ljuvligt, som en tung och släpande feberdröm som går djupare ner i smärtan hela tiden och dyker än mer ner i det experimentella än tidigare. Musiken är otrygg, erbjuder ingen vila och vägrar försköna. Hennes sopranröst breder ut sig över textraderna och det går inte att sluta lyssna även om det ofta är obehagligt smärtsamt.

Åren har gett Twigs ett helt nytt fokus och riktning, en helt annan nerv och närvaro i sitt musikskapande. På sin arena är hon själv och nu mer än någonsin innan visar hon sin särpräglade mästerlighet.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This