RECENSION: Feist – Way Out West

av | Aug 13, 2017 | Artiklar, Recensioner

Kanadensiska Feist gör en explosiv spelning under kvällen på Way out West. Popmani var där och såg den kritikerrosade artisten.

Feist dyker upp kvart i sju på scenen. Med sig har hon sitt band på tre män klädda i svart, själv står hon ut med sin lysande gula klänning och med gitarren redo. Dekoren är sober: ljusrör som ibland lyser upp i neon-rosa kulörer och en gigantisk solfjäder som drar ihop sig och brer ut sig av vad som verkar vara dess egen vilja.

Feist är en etablerad artist med fyra album bakom sig och med det kommersiella genomslaget med låten 1234 som spelades i en reklam för företaget Apple. Personligen upptäckte jag henne med skivan The Reminder från 2007, för tio år sedan alltså; en stillsam skiva som visar på en stor utveckling hos Feist jämfört med idag. Då lär hon ha haft konserter med en dekor som ska ha utgjorts av en artist som spelade upp en slags skugg-teater passande till Feist soundtrack som var nedtonat och vackert.

Den Feist vi möter på scenen är en annan; hon är energisk, temperamentsfull och hennes musik är hårdare och råare än någonsin. Stundtals påminner hennes musikaliska arrangemang om PJ Harvey. Feist inleder hur som helst med behagliga Pleasure och drar igång publiken rejält med gitarr-riff. “This is about now” säger hon och spelar därefter Lost Dreams från årets skiva Pleasure. Feist kommenterar med sin kanadensiska humor mellan låtarna och man vill höra Feist tala, det är en fin kontrast till musiken som är rå. Och det är hennes märkbara kontrast som imponerar: en mjuk och skälvande röst i motsats till en hård och något burkig ljudbild och rå elgitarr. Därefter fortsätter hon med The Bad In Each Other från albumet Metals (2011).

Feist visar på ett absolut självförtroende och en självmedvetenhet när hon tillägnar nästa låt till alla musiker som ju ”tror på sig själva fem procent mer än man borde”. Och tur det, för visst krävs det självförtroende för att få igång en något stelbent publik till allsång för Any Party, och hon lyckas faktiskt. För vad är festivaler till för om inte för att sjunga med? Eller för att hitta den som man älskar, om man inte redan har hittat denne? Det frågar sig Feist och får medhåll från publiken som så småningom sjunger med och dansar försiktigt. Allra bäst märks publikens medhåll i Sealion från The Reminder där hälften inte förstår vad de ska sjunga, men likväl försöker skrika ut slagordet “sealion” och klappa i takt.

Feist byter gitarrer om vart annat och skojar om att hon är Jimi Hendrix, hon kör Century med Jarvis Cockers domderande stämma inspelad och därefter I Feel It All och My Moon My Man. Avslutningsvis spelar Feist själv på scen då hon skickar iväg sitt band och berättar att det är för att hon fick lust att spela just den här låten. Och med ”just den här” menar hon Mushaboom från debutskivan Let It Die. Feist visar stor musikalitet när hon spelar med bandet, och ensam, och framför allt visar hon var skåpet ska stå. En vill ha mer.

Författare:
Saskia Rubensson

Fotograf:
Frank Holm

Pin It on Pinterest

Share This