RECENSION: Father John Misty – Pure Comedy

av | Apr 9, 2017 | Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Popmanis Amanda Båmstedt har recenserat Father John Mistys nysläppta album Pure Comedy

Pure Comedy är en ytterst passande titel för ett album som kommer från en av usas vassaste tungor, samhällskritiken som träffar lyssnaren rakt i solar plexus är dräpande. När ledare och politiker beter sig vansinnigt och samhället i sig stundtals ter sig obegripligt  blottlägger Misty människans alla skavanker, irrationella prioriteringar och idioti. Han iklär sig rollen som en distanserad betraktare av samhället och tabloiderna och tycks allt efter skivans gång komma närmare och närmare vad livet på jorden egentligen är. I titelspåret Pure Comedy som släpptes som singel inför albumreleasen sätter han ton för vad hela albumet kommer att handlar om, lika smärtsamt som det är sant sjunger han “each other’s all we’ve got”.

Även om stora delar av albumet skrevs under 2015 och allt de grundläggande musiken spelades in under 2016 är träffsäkerheten och aktualiteten opåverkad, en hade lika gärna kunnat tro att albumet skrevs för en vecka sedan. Tillmans texter kräver att en som lyssnare anstränger sig, tänker till och lyssnar minst en gång till, för skivan innehåller såväl en rejäl dos humor som allvar. Han målar upp historier lika detaljerat som satirtecknare och det är lätt att förvillas av hans stämma som lika gärna hade kunnat sjunga om något trivialt då den är vacker, avskalad och klar på ett sätt som kanske inte alltid förknippas med samhällskritik vilket skapar en intressant kontrast.

Skivan har inte lika många toppar och dalar som hans tidigare album där en snabbt bekantat sig med publikfavoriter såsom Hollywood Forever Cementery Sings och I Love You Honeybear. Albumet är så jämnt att det stundtals också blir lite trist och platt rent musikaliskt, framförallt när en kommer till spåret Leaving LA som är så till bredden fyllt med stråkar och går så långsamt att inte ens texten kan rädda det tretton minuter och tolv sekunder långa spåret. Samtidigt har jag mina aningar om att detta är ett album som kommer att växa ju mer en lyssnar på det.

Att stråkarna och körerna har fått ta allt större plats än hos tidigare album är något en märker på gott och ont, när det är som bäst kompletterar de Tillmans röst så väl att att musiken nästintill väcker en andlig stämning såsom i When the God of Love Returns There’ll Be Hell to Pay, när det däremot inte riktigt lyfter låten blir det som ovan nämnda sömnpillret Leaving LA. Han landar desto mer rätt i favoriter såsom A Bigger Paper Bag, So I’m Growing Old On Magic Mountain och i den lite lätt Beatlesvibrerande Things It Would Have Been Helpful to Know Before the Revolution där en kan höra vingslag från klassikern A Day In The Life och jag får en känsla av att Father John Misty och Lennon hade kommit bra överens.

Det är slående att tänka på hur Josh Tillman ena stunden kan stå med en kikare på en bergstop eller sittandes på Hollywood hills-skylten och kritisera mänskligheten och dess beteende för att i nästa stund göra något så bisarrt som att sälja en parfym som går under namnet Innocence by Misty. Tillman surfar bekymmerslöst på de mediala vågorna och få kan nog lyckas göra det lika skickligt som honom. Det är uppfriskande att han är avig, provocerande och lyckas hela tiden pröva såväl gränser som intervjuares tålamod. Ibland undrar jag nästan om parfymen och spelet med medierna och journalisterna är en del av ett performanceframträdande, oavsett vad som, så gillar jag det. Samtidigt är det kanske också enkelt för just Father John Misty att vara avig och provocerande än om en jämför med andras förutsättningar i samma bransch, den manlige musikprofeten och samhällsgranskaren är en välkänd och omtyckt karaktär inom musikhistorien. Dock vill jag inte på något sätt förminska hans verk eller persona genom att konstatera detta, hans artisteri är skickligt genomfört med stor kreativitet och precision, det händer stundtals att jag blir smått förundrad över vad han hittar på.

Det ständiga blottläggandet och dokumenterandet som återfinns i texterna, som stundtals är ren satir men som ibland även lyckas träffa alldeles för nära sanningen för att det enkelt ska gå att skratta bort är rent guld. Det är kanske även där själva fenomenet Father John Misty blir som mest intressant, i kontrasterna mellan vad som vid första lyssning kan tyckas vara fina melodier och en len röst, men så fort en lyssnar på texterna uppdagas framträder en helt annan verklighet. Han förvånar, genom att spela inte spela mediernas spel, eller att spela det bättre än reportrarna själva och på så sätt synliggöra hur krasst hela online- och klickkulturen stundtals fungerar.

Josh Tillman har sedan han lämnade Fleet Foxes lyckats etablera en stark och unik röst som finns där för lyssnarna när samhället känns hopplöst, när en söker ett gott skratt med bitter eftersmak på grund av den höga sanningshalten i skämtet eller när en vill höra musik som inte är lika platt och ytlig som en utnött conversesula. Tillman är inte enbart en artist utan en konstnär, med sin musik, texter och sin persona i medier provocerar han, tvingar oss att tänka och låter oss inte vara allt för bekväma i våra soffor eller bakom våra skärmar. Pure Comedy hade inte kunnat släppas lägligare. Han påminner oss om att inget är nytt under solen och att vi bara har varandra, något som är värt att påminna sig om då och då.

Författare:
Amanda Båmstedt

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This