RECENSION: Erik Lundin – Vasateatern

av | apr 14, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Med det mästerliga materialet från nya skivan Zebrapojken ger Erik Lundin oss en lika mästerlig konsert, där texterna levereras effektfullt med stundvis stor finstämdhet.

Framför ett tunt tygskynke som täcker bandet har scenen inretts med några fällstolar, en säng, ett nattduksbord, en lampa. Erik Lundin sitter tålmodigt på en av stolarna med en ensam spotlight på sig. Han ger oss den inledande versen från Zebrapojkens fantastiska introspår Fjärilar i Magen, framförd a capella. Han väntar med att släppa lös energin.

Detta görs strax med singeln Andetag, en duett med Cherrie på backing track. Men hade vi inte istället kunnat få en duett med Erik Lundins syster som ändå körar med en så tonskön röst konserten igenom? Att Erik Lundin har tagit med sig ett band som får spelar stora delar av låtarnas produktion live gör mycket. Gitarrslingor och harmonier blir mer framträdande och blåser ännu mer liv i produktionerna. Precis så som en upplevelse live ska göra.

Ofta när jag ser hip hop-akter live tycker jag att det är sånt förargligt slarv med att leverera texterna tydligt. Det är mummel och flås och någon slags oförmåga att hantera mikrofonen som ett medium för att få fram ett budskap, vilket känns obegripligt för en musikgenre där texterna är centrala. Detta är verkligen inte fallet med Erik Lundin. Varje genialisk rad är kristallklart levererad och når våra tacksamma öron utan hinder.

En av Erik Lundins styrkor är såklart hans omfattande textförfattande, en lyrik som i huvudsak återfinns i verser, långa sådana. Strukturen på hans låtar påverkar också energin i ett livesammanhang. Refrängerna, speciellt de från första EP:n Suedi, är populärt medsjungna av publiken och det är också då energinivåerna är som högst. Istället är det något mer ljummet när det kommer till de ofta versdrivna låtarna från senaste skivan.

Inte för att Erik Lundin inte har folket med sig, varenda kotte ser ut att älska det, men jag kan ibland önska mig en lite mer energisk publik. De börjar inte röra sig på riktigt förrän de får rappa med om rödingar, täckta i en lika röd dimma, trots den uppvärmning de fått av den ständigt karismatiske BLENDA som fick visslingarna och applåderna att gå varma.

Erik Lundin vet i alla fall hur en dynamisk show ska göras. Den ovanligt tunga och rockiga omarbetningen av Suedi avslutas med distade gitarrslingor som går över i ett reverb- och delaydränkt ljudlandskap. Det tar gradvis form i Västerorts melankoliska rader. Kvar i samma känsloregister projiceras det upp en tonårings rum prydd med affischer av Solna Vikings och Bone Thugs n Harmony på det tunna tygskynket på scenen. Helvetet i Huvudstaden.

En massiv allsång rakt igenom tillsammans med effektiv uppbyggnad till explosiv refräng och ljusshow gör Abiat till kvällens kanske starkaste nummer. Detta följs upp av lika väl framförda Haffla, som får ett abrupt och dramatiskt avbrott med sirener och pistolskott. Det är effektfullt och skakande och lämnar publiken tyst av häpnad. Erik Lundin håller ett kort känslomässigt tal om att förlora vänner och att ta hand om varandra trots den otrygghet många lever i.

De starka känslorna svänger sedan kvickt till glädje när ett faktiskt frieri tar plats på scenen. Detta följs lite konstigt upp av en repris av Haffla, som har fått en obehaglig konnotation från avbrottet strax innan. Men det lyckliga paret kramar sig ändå igenom låten på scen. Det känns som att de körer som samplats från Kenji Kawais Ghost in the Shell-soundtrack är kvällens ledmotiv, någonting som ter sig lite konstigt då det inte är en av låtarna från Zebrapojken. Men bra är den ju och publiken har inga problem med att sjunga med en gång till. Dock hade det kanske varit att föredra att istället spara mäktiga Välkommen Hem till extranumret. Han vet ju att han skulle bli entusiastiskt utropad på scen igen. För publiken älskar honom. Jag med.

Författare:
Jonas Hallén, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This