RECENSION: El Perro Del Mar – Way Out West

av | Aug 12, 2017 | Artiklar, Framsida Startslider, Recensioner

I fredags spelade El Perro Del Mar på Folkteatern och Popmanis Amanda Båmstedt var en av de lyckliga som hann in innan dörrarna stängdes. Läs om El Perro Del Mars magiska framträdande och om backdrops en sent kommer att glömma.

Jag har lyssnat på El Perro Del Mar länge, känt en fascination för hennes ständiga utforskande av musiken och den där envisa oviljan att stagnera. Hennes musik är intressant, den tar aldrig de vändningar en tror att den ska ta samtidigt som ljudlanskapen ibland tenderar till filmiska universum i en klasch med popmusik. Trots att jag uppenbarligen redan är lite halvfrälst redan innan konserten börjar har jag knappt sett henne live, senaste gången var på Knarrholmen, den forna ö-festivalspärlan i Göteborgs skärgård för snart fem år sedan. Så det är med öppet sinne jag träder in på Folk.

Det svarta trägolvet fylls på, en del kommer inte ens in, det är en in en ut-principen som gäller och trots att mina ben nästan viker sig av den där tröttheten som infinner sig efter oändliga timmar av konserter och dans känner jag hur konsertpeppen sprider sig i min kropp. El Perro Del Mar glider upp på scen i vita scenkläder som följer samma estetik som presenterades i samband med senaste albumsläppet. Här är det inga urtvättade jeans och t-shirts som gäller.

Hennes band är sammansvetsade, taggade och klädda i samstilta krispigt vita kläder som Sarah Assbring. Ljussättningen är magisk, och backdropen som ser ut att ha körts i en dokumentförstörare likaså. Under konsertens gång bildas ord för att forma korta meningsfragment som slår rakt i solar plexus “Money is a superstition” och “Borders are the last gasp of failing ideologies”, kärnfulla, slagkraftiga och lagda i bakgrunden ger de konserten extra tyngd. De följer med oss i publikhavet och gör sig påminda varje gång en tittar bortanför trumsettet. Jag får erkänna att jag är svag för sådant, när artisten inte låter framträdandet stanna vid sång och några ackord utan drar in en i en annan välskräddad parallell värld.

Bread and butter får oss att dansa, jag ser hur det spritter till i kroppen även hos de äldsta festivalrävarna i publiken. Sarah Assbring har oss i ett järngrepp och det är ett rent nöje att se henne tillsammans med hennes band köra igenom låt efter låt, det märks verkligen att de tycker att det är kul att spela. Jag kommer på mig själv med att tänka att det definitivt är en av de bästa spelningarna jag sett på sistone. Sarah drar med oss in i en El Perro Del Mar-bubbla, ett alternativt universum där allt kan hända, musiken från senaste albumet Kokoro är som gjord för detta. Hon bygger skickligt upp nya världar, låt efter låt för att sedan riva ned dem och bygga upp dem igen, det enda som är säkert är den rytmiska och påmanande takten som aldrig sviker oss. Hennes röst är stark och klar samtidigt som den också vågar vara spröd och fin, det märks extra tydligt i låtar som Endless Ways och favoriten Ding-Sum.

Färgen vit följer inte bara med i samtliga bandmedlemmars kläder utan sträcker sig även till instrument, rätt som det är, utan att vi knappt hunnit märka det står Sarah med en vit flöjt framme vid mikrofonen och kör ett flöjtsolo medan publiken hänfört står och lyssnar. Det märks tydligt att Sarah har hittat något som slår an, hela vägen från texterna, till scenografin och musiken. Kanske har det att göra med att hon har vågat experimentera med musiken, vänt sig till andra influenser än den västerländska radiopopen som hörs i mediabruset och tänker på såväl helheten som detaljer i sitt framträdande.

Jag hinner konstatera att det inte är mycket mellansnack under konserten, men det behövs inte heller, energin och musiken talar för sig själv och när de river av Kouign-Amman vänder jag mig om bland publiken och möts av leende ansikten, jag misstänker att de tycker detsamma.

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotograf:
Frank Holm

Pin It on Pinterest

Share This