RECENSION: Dungen – Mosebacketerrassen

av | jun 25, 2019 | Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Att bevittna Dungen live kan likställas med att se en abstrakt tavla målas 50 gånger om – hur du än försöker att koppla ihop punkterna i de till synes oförutsägbara penseldragen gömmer det sig trots allt en raffinerad metod som i slutändan belönar den mest ihärdiga betraktaren.

Femton år har gått sedan Dungen presenterade den ofantligt inflytelserika skivan Ta Det Lugnt. Fastän de svenskspråkiga texterna välde Stockholmskvartetten fram över den internationella musikscenen och sådde frön som med tiden skulle komma att utvecklas till samtidens giganter inom psykrocken. Detta jubileum firas just nu med en unik femstoppsturné genom Skandinavien där de river av hela plattan från start till slut.

Kvällens publik är lite av en otippad blandning, självklart är 70-talsnostalgikerna med seglarkepsarna på plats men bland stimmet finner vi även kostymnissarna som har jäktat sig hit på elscooter, indiekidsen som annars ockuperar källaren på Café String samt ett flertal tvättäkta Svenssons på livets vinter. Trots skillnaderna förenas de i kärleken för Dungen, ett band som uppenbarligen har något som faller var och en i smaken.

Himmelen över Mosebacketerassen skiftar nervöst mellan solsken och dystra regnmoln i väntan på att bandet ska äntra scenen, men oron tynar kvickt bort när ett rogivande intro börjar ljuda genom högtalarna. Mjuka syntar och djurläten bygger upp en stilla atmosfär som får vara i tio minuter tills Dungen äntligen kliver upp och blir bemötta av det mest tacksamma jublet jag hört.

Utan ett knyst drar Johan Holmegard igång kvällen med Pandas ikoniska trumintro.

Spridda oaser av dans tar form och skapar en tydlig kontrast mot den stora majoritet som hellre står med armarna i kors och gungar blygsamt till musikens rytmer. För att hedra detta klassiska alster har bandet gått in med intentionen att försöka återskapa studioversionen live i minsta detalj, något som har lett till att ytterligare musiker har kallats in på denna turné.

De gör absolut en godkänd insats, nästan kanske för bra. Det enda som dödar tanken om att detta skulle vara ren playback är de tekniska svårigheter som drabbar gitarristen Reine Fiske. Medhörningen strular, pedalerna strular, förstärkaren strular – det är mycket som spökar för Fiske under spelningens första halva. Men till slut får han bot på problemen och drar då ett skämt om att han kommer behöva gå i “gitarrapi” efter detta. Aningen musiknördig, men ändå lättsam humor som går hem hos de flesta i publiken.

Dessa hinder har dock ingen större inverkan på konserten i helhet, det jublas ändå vilt efter varje låt. Om något känner de flesta en sympati för Fiske som kollektivt höjer stämningen. En stämning som blott stiger ytterligare under storfavoriterna Du E För Fin För Mig och Ta Det Lugnt. Allsången håller sig lågmäld men ändå smyger den ständigt i bakgrunden. Just nu är allting bara behagligt, regnmolnen som hänger över oss kan inte rubba denna sinnesstämning. Mot spelningens senare halva börjar bandmedlemmarna sporadiskt gå av och på scenen, i ena minuten är Gustav Ejstes ensam vid sitt keyboard, sedan förenas han återigen med hela uppsättningen och bland detta bjuds vi på ett fängslande saxofonsolo dränkt i ett ekande reverb.

Detta jubileumsframförande är i slutändan en svår händelse att fånga och återberätta. Frenetiskt antecknande kan bara gå så långt, i brist på mellansnack och extravaganta scenshower kan ensamma ord aldrig förmedla det allra största med att se Dungen live – känslorna. Denna musik är helt enkelt skapad för själens behag, den drömska ljudväggen sköljer rätt och slätt över ens sinne och sätter en i ett transliknande tillstånd av ren eufori. Det är inte konstigt att många ser upp till detta band, Dungen har sannerligen bemästrat den psykedeliska genren.

Det sista minnet vi får med oss från kvällen är det instrumentala mästerverket Fredag, om du någonsin har undrat hur ett sorgligt farväl låter är detta svaret. Att behöva säga adjö till denna kväll är inte lätt, det är tråkigt att den är över men samtidigt är det svårt att inte vara tacksam över att en fått chansen att få vara med om något så magiskt. När publiken applåderar för sista gången verkar även Gustav Ejstes vara fylld av blandade känslor, han säger inte mycket men får till slut fram några ord. “Jag är mållös”, säger han och jag kan bara instämma.

Författare:
Jacob Starkenberg, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This