RECENSION: Drab Majesty – Hus 7, Klubb DÖD

av | okt 21, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Nostalgi och futurism möts när Drab Majesty ger en stämningsfull spelning på ett slutsålt Hus 7 i Stockholm.

Efter en någorlunda sval uppvärmning av förbandet Body of Light möts Los Angeles-baserade Drab Majesty av en entusiastisk publik. Duon, som består av den könsneutrala personan Deb Demure (Andrew Clinco) och Mona D. (Alex Nicolaou), går på scenen med sin karakteristiska look; vitsminkade och iklädda svarta, gigantiska glasögon och silvriga kostymer, ter sig bandet som om de är på visit från framtiden.

Drab Majesty inleder med ​A Dialogue,​ första låten från nya albumet ​Modern Mirror​, och låten sätter stämningen för kvällen: det är episka synthmattor, distade gitarrer à la Durutti Column, och texter som bland annat ifrågasätter vad den “moderna världen” har för inverkning på jaget, livet, kärleken. När Deb Demure sjunger “Don’t say you love/If I don’t say I love who are you now?”, och bandmedlemmen Mona B. lägger stämsång, låter Drab Majesty mäktigare än tidigare, med ett delvis uppgraderat och mjukare sound jämfört med förra albumet ​The Demonstration (2015).

Drab Majesty spelar 80-talsklingande darkwave, och visst finns det en risk att det skulle kunna låta alltför nostalgiskt eller uttjatat. Men även om bandet osar 80-tal, så lyckas Drab Majesty skapa sitt eget sound som är väl sammantvinnad med bandets särskilda estetik som snarare flörtar med framtiden, än dåtiden. Deras persona, som därmed skulle kunna bli löjlig och alltför teatral, blir trovärdig. Bandet tar oss in i sin värld under en rik spelning där låtar från nya albumet, som poppiga ​Oxytocin​, blandas med några av förra albumets starkare låtar som ​Cold Souls​.

Spelningen är stundtals riktigt stark. Med små förändringar i låtarnas tempo och duons fantastiska stämsång är det både mäktigt och dansant på samma gång. Ändå flyter låtarna stundtals ihop och energinivån är för det mesta konstant, med varken större toppar eller dalar. Kanske beror det på lokalens anskrämlighet, ljudet är burkigt och gör att vissa gitarr- och synthsolon flyter ihop. Trots det ger Drab Majesty en show med blinkningar till både dåtiden, nutiden och framtiden.

Författare: Saskia Rubensson, Skribent & Redaktör.
Fotograf: Jonas Fransson, Klubb DÖD

Pin It on Pinterest

Share This