RECENSION: Deerhoof – Future Teenage Cave Artist

av | jun 17, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Det är alltid en fröjd att lyssna på ett nytt album från Deerhoof för första gången och Future Teenage Cave Artist känns såväl tryggt och välbekant som oförutsägbart och spretigt, i ordens bästa bemärkelse.

Skivan saluförs som ett dystopiskt konceptalbum om en nedbruten och förstörd framtid, där det ändock existerar strimlor av hopp och skönhet. Jag är däremot inte särskilt övertygad om att Future Teenage Cave Artist hänger ihop så värst stringent rent tematiskt, utan jag betraktar tematiken snarare som en grogrund att fokusera kreativiteten vid. För faktum är att albumet fungerar så fint rent musikaliskt, att själva konceptet på ett sätt blir aningen överflödigt.

Som vanligt när det gäller Deerhoof känns låtskrivandet hypermedvetet. Ofta inleds låtarna med en catchig välproducerad hook som sedan ganska omgående dekonstrueras till någonting mer lo-fi. Det är lite som att lyssna på dyra märkeshögtalare och sedan plötsligt skifta till det inbyggda ljudet i en gammal Nokiatelefon. Men det är inte första gången Deerhoof använder sig av det tricket, och förhoppningsvis inte den sista heller.

Stundtals kan albumet kännas aningen svårtuggad, med intensivt rytmiska driv och skränigt bluesiga riff som frenetiskt studsar fram och tillbaka. Dock lyckas skivan balansera upp sig själv och när det är på väg att slå över saktas tempot ned med hjälp av exempelvis mjuka pianon och harmoniska ljudbilder. Den bästa låten på skivan är den avskalade och experimentella Fraction Anthem. En väldigt vacker låt i sin stillsamma enkelhet.

Av någon anledning påminner Future Teenage Cave Artist väldigt mycket om The Glow Pt. 2 av The Microphones. Framförallt i det ständiga skiftet mellan akustiskt finstämda partier och nedbrutna oljudskollage. Konventionella melodier bryts ned och virvlar runt för att sedan återkomma som enbart fragment av sig själva. Kontrasterna mellan intensitet och återhållsamhet i form av en galen frenesi och ett stoiskt upphöjt lugn. Den avslutande låten på skivan, I Call on Thee, är ett fint exempel på just en sådan upphöjdhet. En stillsam och sorglig pianomelodi, som dock inte utan en viss stolthet i tonen tycks deklarera att kriget dessvärre är förlorat.

Författare:
Alexander Andrén, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This