RECENSION: Death Grips – Way Out West

av | Aug 13, 2017 | Artiklar, Läsvärt, Recensioner

Death Grips gör sin första spelning i Sverige och ingen går därifrån likgiltig.

Death Grips har kallats för “det första verkligt viktiga bandet under 2000-talet” (The Skinny) och räknas till den kanske mest prestigefulla bokningen på Way Out West. Genombrottet kom med skivan The Money Store (2012) och i år släpptes albumet Bottomless pit. Efter rykten om att de lägger ner gör de nu sin första spelning i vårt avlånga land. Framför Rondo ringlar sig den väntande publiken som en oändlig orm under fredagsnatten där spelningen äger rum vid halv två. Publiken är förväntansfull och ropar, nej, brölar “Death Grips” som uppvärmning. Bandet som verkar samla på genre-benämningar, industriell hiphop, elektropunk, spoken word och grindcore; går upp på scen och det första trummisen Zach Hill och sångaren MC Ride gör är att ta av sig tröjorna. Stämningen är satt. Och jag vet knappt hur jag med ord ska beskriva följande.

Death Grips sätter igång som om de dragit i en spak med tusen volt. Det är direkt, intensivt och ett jävla röj. Trummorna går på högvarv och det finns knappt en millisekund att andas. Musikingenjören Andy Morin får högtalarna att hyperventilera och MC Ride upprepar maniskt “Get up” och andra ord som är svåra att dechiffrera som om det vore en exorcism-rit. Artisten Björk ska vara ett fan av bandet vilket är något chockerande, men också rätt rimligt eftersom båda har någonting gemensamt – känslan. Death Grips är kompromisslösa och råa. Texterna är nihilistiska och mörka och i No Love beskrives ett tillstånd som också är passande för spelningen: “How the trip never stops/On and on it’s beyond insane”.

Death Grips är en kick, om någon förväntade sig ett mellansnack eller ett minskande av graden intensitet, hade de fel. Låtlistan är varierad och även om sångerna går in i varandra går det att urskilja Hot Head med sin dadastiska text och den förvånandsvärt trall-vänliga Giving Bad People Good Ideas från den nyaste skivan. Publiken gör moshpits och därefter framförs de mer välkända I’ve Seen Footage, Get Got och Guillotine.

Death Grips kan verka som en kaosartad röra för ett ovant öra, men det är ett välplanerat kaos som leker med loopar, rytmer och stämningar. Textmässigt kan de ibland verka nästan lite för mycket av allt det goda: död, gore och dekadens. Men det är väl även en del av charmen när allitterationerna avlöser varandra i Guillotine: “Cobra spit over apocaluptic cut killer cauldron smoke”. Som en giljotin avslutar också Death Grips bryskt. Publiken vaknar upp ur en trance och är smetigt svettiga från en timmes konstant hoppande och med en medföljande tinnitus. Men vad man än tycker om giljotiner eller Death Grips, så lämnas man inte oberörd.

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent

Fotograf:
Frank Holm

Pin It on Pinterest

Share This