RECENSION: Death Grips – Mosebacketerassen

av | jun 4, 2019 | Artiklar, Bildreportage, Framsida Startslider, Recensioner

Svettigt och spektakulärt – så lät det när Death Grips intog Mosebacketerrassen.

Det är söndag kväll på Mosebacketerrassen, och kvällen känns till en början avslagen. Kanske beror det på att förväntningarna inför Death Grips spelning hänger i luften, som lugnet före stormen, eller kanske beror det på att förbandet Black Lips väcker föga entusiasm hos publiken. Men den något stillsamma stämningen byts snart ut mot en energiurladdning utan dess like.

Death Grips drar igång spelningen med några av sina mer “lättillgängliga” låtar, som I’ve Seen Footage från albumet The Money Store (2012). Vokalisten MC Ride står karaktäristisk på scen med bar överkropp och är ostoppbar i sitt kraftfulla uttryck som försätter publiken i någon sorts masspsykos. Det bildas moshpits, det är svettigt, och framför allt – det är magnetiserande.

Bandet är hela tiden ett med musiken; MC Ride ser ut att få elektriska stötar i takt med ett intensivt trumspelande av Zach Hill, som spelar i total frenesi i synk med Andy Morin på keyboard. Låtar som Giving Bad People Good Ideas, Get Got  och Guillotine avlöser varandra som explosioner.

Sist jag såg Death Grips var 2017 på Way Out West, och likt den spelningen är det få som lämnar terrassen utan att vara dränkta i svett och med hesa strupar. Samtidigt är det synd att spelningen är just utomhus; kanske hade upplevelsen varit ännu starkare om den hade varit i en mörklagd lokal med bättre ljud, istället för idyllisk kvällssol. Lokalen tvivelaktighet är kanske också min enda invändning. Spelningen är visserligen kort, men det verkar också omöjligt att dra ut på något som är så pass intensivt, utan att medföra en viss risk för alla involverades hälsa.

I en av de få intervjuer Death Grips har gjort, beskriver MC Ride att han hellre söker inspiration inåt, än söker det utifrån, hos människor. Samtidigt är spelningen närmast en religiös upplevelse, ett extrovert uttryck i sin energi. Kanske är det just i kontrasten mellan det extroverta som syns i framförandet, och det mer inåtvända – i texterna och bandets integritet – som gör spelningen till en särskilt stark upplevelse.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This