RECENSION: Death Cab for Cutie – Cirkus

av | feb 12, 2019 | Ny musik, Recensioner

Indieveteranerna levererar en bra men halvhjärtad spelning och har svårt att leva upp till sin egen hype.

Det är en äldre tappning av bandet som något motvilligt tar plats på scenen. Snedluggarna och den helsvarta klädseln får fortfarande hänga med, om än i en lite mer nedtonad version. De är en rad sömniga pappa-emos som tågar ut på scenen, vilket också speglar publiken som är fylld till bredden av skäggiga hipsters där man kan skymta ett förflutet som emo.

Det är den lugnaste rockkonserten jag varit på. Som en halvslö men välsmord maskin. Det är precis det man förväntar sig och inget mer. Låtarna har spelats så många gånger att det går på ren rutin och gnistan är svårväckt. Publiken är betydligt mer taggad än bandet. Eller så är det en medvetenhet i att inte se ut som att man har roligt.

Det är en spelning på två timmar och det är för långt för att gå på sparlåga, det lyfter aldrig riktigt. Jag får lite för mycket känslan av att det här är deras jobb, och de ger lika mycket utstrålning som om man hade sett konserten på Youtube. Det är något som inte riktigt når publiken, de är distanserade och sångaren Ben Gibbard verkar inte riktigt heller bry sig.

Det finns dock en del höjdpunkter, när både band och publiken tindrar till. Det rycker extra i hjärtesträngarna och mitt tonårshjärta sväller när jag hör de första tonerna i Crooked Teeth. Låten från albumet Plans som släpptes 2005 och fortfarande är deras karriärmässiga höjdpunkt. Jag minns att jag fick låten skickad till mig på msn när musik i huvudsak existerade på Limewire, väggarna täcktes med posters från tidningen OKEJ och ens favoritband radades upp på ens converse. En var absolut med i gruppen “I <3 emoboys” på Playahead och musikjournalisterna förstod sig inte på genren och det gav bara ännu mer till känslan att känna sig missförstådd.

Death Cab for Cutie var en gång en del av de där bleka, sorgsna killarna som sjunger om manic pixie dream-tjejer (passande eftersom Ben Gibbard faktiskt var gift med quirky girl herself Zooey Deschanel när det begav sig). För mig var emos oerhört exotiskt, och det är allt annat än vad spelningen på Cirkus är. Nu känns de som tjuriga gubbar som vill lämnas ifred. De drar av de flesta äldre låtarna i rasande tempo. Skyndar igenom de närmast pliktskyldigt och det är något sorgligt över att känna att deras storhetstid kommit och passerat.

Konserten tar sig något mot slutet. Bäst är låtarna från nya skivan som uppenbarligen är de enda bandet har något intresse av att spela. 60 & Punk, Northern Lights, Goldrush, When We Drive och sen en vacker akustisk version av I’ll Follow You Into The Dark. Men för mig är det fullkomligt sinnessjukt att inte spela Meet Me On the Equinox som överlägset är deras bästa låt de någonsin kommer göra.

Konserten ebbar ut i Transatlanticism vemodiga toner. Det är ett vackert avslut men jag hoppas att de hittar gnistan igen.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This