RECENSION: Daniel Norgren – Way Out West 2019

av | aug 10, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Daniel Norgren bjuder på en emotionell resa med sin känsliga americana.

Daniel Norgren inleder spelningen med att framföra det kanske svenskaste vi har: Idas sommarvisa. Det är också det enda som påminner oss om vilket land vi är i. Därefter tar han med oss till den amerikanska södern med sin blues – och folkbaserade amerikana. Daniel Norgren står på scen i all sin enkelhet. Iklädd keps, avklippta jeans och en vargtischa har han kommit från utkanten av musikbranschen till den glammiga stadsfestivalen. Kanske är det just det som behövs just nu och just här, tänker jag. En spelning som är helt och hållet opretentiös och innerlig i sin enkelhet.

Norgren och bandet spelar ut hela sina känsloregister, de är lika synkade utséendemässigt i sina identiska frisyrer (axellångt, mörkblont, oborstat hår) som spelmässigt (varje improvisation sitter som en smäck). Det är ett imponerande kompetent band som spelar på den stora scenen, och kanske allra mest imponerande är Daniel Norgrens otroliga gitarrspel som har en helt egen stil och bör räknas som en extra bandmedlem.

Efter en lugn start drar spelningen igång ordentligt när Daniel Norgren tar till gitarren, från att tidigare ha suttit med piano och harmonika. Han framför den starka Rolling Rolling Rolling, från senaste albumet Wooh Dang (2019) och publiken gungar i takt. Det är låtar som denna som Daniel Norgren och bandet verkligen skiner. De drar ut låtarna med sina känsliga improvisationer, drar upp volymen, och låter publiken ryckas med.

Dessa mer röjiga – eller volymstarka – stycken varvas med mer intima låtar som gjorda för kvällar när månskenet lyser i natten, för tryckare på bröllopsnatten. Det är intimt och vackert, men stundtals blir det ändå en aning tradigt när gitarrsolona fortsätter utan slut. Å andra sidan beordrar Daniel Norgrens musik lyssnaren att ta ett andetag, söka inåt, våga känna – även om Norgren naturligtvis uttrycker det mindre klychéartat.

Låtmässigt saknar jag den oförglömliga Whatever Turns You On (från albumet Buck 2013), men Norgren kompenserar med de starkaste låtarna från hans senaste album: Moonshine Got Me och avslutar sedan hela spelningen med svängiga Let Love Run the Game. Det gör att jag förlåter de segare stunderna under spelningen, och gläds stället över att ha låtit musiken förflytta mig till en enslig plats i den amerikanska södern där Daniel Norgren regerar och månskenet silas genom trädkronorna.

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent och redaktör

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This