RECENSION: Chromatics – Berns

av | okt 6, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

En mindre evighet har avverkats sedan Chromatics gjorde sin senaste spelning i Sverige. En evighet som visade sig vara väl värd väntan.

Direkt när vi kliver in i stora salongen på Berns märks det att detta är en spelning många har väntat på länge. Publiken är överhängande äldre, vilket inte direkt förvånar då Chromatics bildades för nästan två decennier sedan och flörtar mycket med åttiotalets italo disco-era. Vilket faktumet att det var sju år sedan de gjorde sitt senaste besök i Sverige också talar för.

Förbanden är av blandad kvalitet. Först ut är Kraków Loves Adana, en duo från Tyskland under samma skivbolag som kvällens övriga akter; Italians do it better. Då jag inte känner till de sedan innan blir jag positivt överraskad av deras framträdande. Det är minimalistiskt framfört men med otroliga låtar av melankolisk drömpop tydligt förd av elgitarr.

Trion Desire är näst på tur, kanske mest kända för sin låt Under Your Spell efter att den togs med i filmen Drive (2011) som ett av ledmotiven. Det är, tyvärr, också bara den låten som levererar. Det blir för platt och något av en besvikelse trots Johnny Jewels fantastiska insatser på synth.

När det slutligen blir dags för Chromatics, ändå kvällens höjdpunkt, börjar det något svajigt. Under andra låten hörs knappt Ruth Radelets sång vilket är synd.

Allt blir dock förlåtet därefter. Chromatics som live-framträdande är något som slår mina förväntningar med hästlängder. De bjuder på en sådan utsökt musikalitet tillsammans att det är hänförande. Tillsammans med deras rätt lågmälda, Johnny Jewel exkluderad, attityd på scenen blir det bara fokus på musikens kvalitet. De visuella bildskärmseffekterna är mitt i prick, helt i Chromatics estetik.

När Adam Miller tar över tonen i låten These streets will never look the same blir jag helt förtrollad av hur de även lyckas snudda vid techno när de precis blandat in elektronisk rock. Hitlåtarna Cherry och Shadow spelas tätt efter varandra, låtarna som skulle kunna vara ledmotiv i vilket mörk mystisk indiefilm som helst.

Det finns någon retroikononisk aura över Chromatics, likt band från början av åttiotalets postpunk och syntwave. Hela scenen är upplyst av något som skulle kunna vara skenet av neon vilket förstärker den känslan ännu mer.

Chromatics är ett helhetskoncept över förväntan. Kanske värd att vänta sju år till på, men helst inte.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This