RECENSION: Christine and the Queens – Way Out West 2019

av | aug 12, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Recensioner

Christines genderqueera värld är en där kön inte existerar och uttrycket är första prioritet.

Spelningen blir försenad med 20 minuter efter att regnovädret svept in över festivalområdet. Scenarbetare torkar frenetiskt scenen med pyttesmå handdukar. Samtliga verkar oroade över hur det ska gå.

Men när vädret skärpt till sig och Christine sedan sveper in på scenen som sitt eget åskmoln förstår jag varför det är av högsta prioritet att utrustningen och golvet inte är blött. Hon har med sig en skock dansare som hon flyger över scenen tillsammans med i otroligt avancerade koreografier. Eldregn skjuts ut och konfetti katapulteras ut flera gånger. Dansen i publiken triggas igång direkt.

Christine brukar kallas en gender queer Michael Jackson, och jag förstår verkligen varför. Dansarna är uniformmässigt klädda i liknande kläder och könsgränser suddas ut. Det känns som att hennes mål är att få oss att se människor i stället för kön, och det lyckas hon verkligen med. Hela föreställningen är fylld med sexuella undertoner och höftjuck a la Michael. “Get freaky” sjunger hon samtidigt som hon och dansarna kör Thriller-inspirerade moves. “Freakpop” som hon själv kallar sin musik känns som en väldigt lämplig term.

Hon ger allt hon har till publiken. Det märks när en artist har roligt på scenen, när det inte bara går på rutin. När man fokuserar på att förmedla känslor och budskap istället för image. Och ligger det känsla i det så blir det oftast bra. Hon får det att kännas så genuint trots att allt är planerat ner till minsta lilla rörelse.

De hängivna fansen på plats bemöter henne med förtjusta vrål och äter upp de budskap hon predikar med en charmerande fransk brytning, som “fuck the norm, it’s suffocating” och om att det inte är någon idé att försöka passa in för det är omöjligt ändå. Hon pratar om att hennes konserter är ett safe space utan dömande. “This is a pure summer with sweat and tears and lust, and it’s very cathartic. This is the end of shame and start of some kind of bravery”.

I sista låten ber hon publiken att känna vad man än känner till fullo. “Your feelings will fuel me for the next week”, och det blir som en slags emotionell urladdning i publiken. “Thank you for coming and caring and let’s be creative people”, säger hon innan hon kliver av scenen till publikens bedjande rop om att hon ska stanna kvar. “That’s the good thing about festivals, it’s not only me performing”.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This