RECENSION: Bromander – Underströmmar

av | maj 22, 2020 | Artiklar, Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Vi blir än en gång påminda om det åländska popundret på albumet Underströmmar. Bromander har spänt den kreativa bågen och skapat stor musik av små berättelser.

Bromander har gjort sig påmind då och då det senaste året med sporadiska singelsläpp och nu har vi äntligen fått höra hela fullängdaren. Texterna är bekanta, livet i småstaden är ett återkommande tema likt det vi hörde på debutplattan Du sköna nya värld för tre år sedan. Däremot finns det nya, välkomna, inslag. Ett svårmod ger sig tillkänna, vilket också backas upp av mer allvarsamma toner.

På det första albumet fick man ibland känslan av att Bromander inte riktigt vågade löpa hela linan ut i sin musik. Som att de gladlynta melodierna understundom byggde upp en mjuk barriär mellan texternas budskap och lyssnaren. Det var svängigt, men man kom sällan in på djupet. Det är annorlunda nu.

Dansar i natten är en av låtarna som inte släppts tidigare. En skildring av musiklivets baksida, om en artist som misskött sitt liv men som hittar trygghet och förtröstan i lättjan omkring honom. Det är en ny typ av berättande vi får ta del av men också en ny sida av Bromanders musik som tillåter tonerna att gå i moll snarare än dur. Det skapar en svårare, men mer genuin känsla. Något vi ser prov på i fler låtar, om än i olika tappning.

När vi förut hört Bromander har det ofta varit en ljudbild som karaktäriserats av poppiga melodier med blåsarrangemang, stråkar och taktfasta trummor. Fansen behöver inte misströsta, det klassiska Bromander-soundet finns kvar. Med erfarenheten som kommit under de senaste åren har dock produktionen förfinats. Det känns vid flera gånger som att man träffas av Staffan Lindströms egenkomponerade version av Phil Spectors patenterade ”wall of sound”. Detta ser vi även spår av i Elvira Madigan, Sida vid sida och Jeanne d’Arc.

Ett överraskande inslag i skivan var de mer försiktiga melodierna. Gud jag har vart en idiot och Hiroshima min älskling är exempel på helt nya stapplande steg som Bromander tar. De medryckande trummorna finns inte där, inte heller några stråkar eller något blås. Istället har vi enkom Bromander och en ensam gitarr. Riskabelt, naket, men helt rätt. Efter att ha bevisat sin briljans som kompositör gör han oss också medvetna om sina starka texter.

Allt sammantaget är Underströmmar en popplatta som har det mesta man kan önska sig från dansanta bangers till potentiella allsångsklassiker och gråtmilda ballader. Precis vad som behövdes just nu!

Författare:
Maximilian Haglund Holst, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This