RECENSION: Brockhampton – Way Out West 2018

av | Aug 10, 2018 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Brockhampton bjuder på svettigt hip hop-röj och kämpar hårt för att hävda sig som ”the greatest boy band on earth”.

Efter att festivalbesökarna som samlats under tältet framför Way Out Wests Linnéscen med hjälp av hurrarop och hejarramsor på egen hand hajpat upp sig riktigt ordentligt inför den stundande spelningen, äntrar Brockhampton scenen. Sexmannauppsättningen är unisont klädda i uniformer bestående av svarta jeans och vita t-shirts. Det är som om de genom sitt enkla men tydliga klädval försöker leva upp till det som verkar vara gruppens slagord för kvällen, och som gång på gång proklameras av Kevin Abstract: ”We are the greatest boy band on earth!”.

Med kaosiga ljudbilder och överskottsenergi kör de hårt redan från början, vilket i längden blir något utmattande för delar av publiken. Med undantag för adrenalinkickar som GOLD, QUEER och BOOGIE, dalar energin i omgångar. Detta trots pauser för andhämtning under låtar som fina BLEACH och Bearfaces spotlightbelysta soloframträdande av SUMMER, med skönsång och ett gnistrande, delavdränkt balladsolo på gitarr.

Med tanke på hur mycket gruppen jobbar visuellt, med frekvent släppta och egenproducerade musikvideor, är det synd att de inte tar med sig det intresset till sin scenvärld. Kanske är jag multimedialt bortskämd med effektfullt producerade konserter, men med just Brockhampton lockar det ändå att hoppas på att de i framtiden gör någonting mer på just den punkten. Dock rör sig medlemmarna märkbart välkoordinerat runt på Linnéscenen, utan dekorationer, DJ-bås eller digital backdrop.

Dom McLennon tar över de verser som från början framförts av Ameer Vann, en medlem som uteslöts ur bandet tidigare i år efter att ha anklagats för sexuella trakasserier. Såväl McLennon som övriga medlemmar på scen lyckas artikulerat och tydligt leverera sina textrader. De vet hur man hanterar både micken och publiken, som de kommenderar och styr lite som de vill. För det mesta handlar det om att hoppa och starta de moshpits som nu för tiden verkar förekomma oftare på hip hop-konserter än mer rockorienterade genrer.

Tillsammans skapar Brockhampton en elektrisk stämning som värmer upp och imponerar med sin fantastiska scennärvaro. Kroppar slungas och trycks mot varandra och publikhavet under tältets tak värms upp av ren och skär friktion. Utan solens hjälp bjuder Brockhampton utan tvivel på dagens svettigaste spelning.

Författare:
Jonas Hallén

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This