RECENSION: Bright Eyes – Down In The Weeds Where The World Once Was

av | aug 21, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Återföreningen av Bright Eyes har resulterat i ett album som visar deras musikaliska förmåga i ett nytt ljus. En perfekt harmoni mellan nytt och bandets indierötter.

Den ikoniska trion bestående av Conor Oberst, Mike Mogis och Nate Walcott är tillbaka med ett efterlängtat album; Down in the Weeds, Where the World Once Was. Sångaren Conor Oberst har förvisso haft egna projekt under åren som gått, till exempel Better Oblivion Community Center tillsammans med sångerskan Phoebe Bridges, men fansen har länge trånat efter just denna återförening.

Trots att det nästan gått ett decennium sedan det senaste albumet och hela 20 år sedan Fevers and Mirrors (2000) kom ut, känns det som att bandet aldrig slutat. Som att de bara plockar upp det hela igen, utan att det är någon stor grej. För Down in the Weeds, Where the World Once Was känns verkligen som Bright Eyes, om än i ny tappning.

Bandet har onekligen gått åt ett mer orkestralt och elektroniskt håll. De var och nosade på det redan under skapandet av The People’s Key (2011), men har nu tagit ut svängarna ytterligare. Indie-folken har fått kliva åt sidan och ge plats till ett mer mångstämmigt synth-sound. På Mariana Trench flirtar de med 80-talet med en atmosfärisk synth, maffiga trummor samt en melodisk och försiktigt hoppfull refräng, vilket gör den till det kanske mest radio-vänliga spåret på albumet.

Trots nya influenser har Bright Eyes lyckats behålla sitt karaktäristiska sound, men med en tydlig förankring i samtiden. Spår som Tilt-A-Whirl och Calais to Dover kan kopplas till deras verk från tidigt 2000-tal, medan på experimentella Pan And Broom ljuder liknande taktfasta slag som återfinns på Drake’s megahit från 2016, Hotline Bling.

Men Oberst’s darrande stämma och existentiella frågor i texterna, gör att detta album känns välbekant för den inbitna lyssnaren. Oberst’s röst låter lika hjärtskärande och vibrerande av ångest på̊ Down in the Weeds, Where the World Once Was som den gjorde på I’m wide awake, It’s morning (2005), trots att 15 år har passerat.

Detta är inte ett album gjort för att lågmält spelas i bakgrunden på förfesten, utan är mer en samling som kräver full koncentration för att kunna känna musiken i hela kroppen. För känns, det gör det. Under vissa stunder låter det som att bandet löper amok vid instrumenten och resultatet blir närmast magiskt.

”You like cinematic endings”, sjunger Oberst med ostadig stämma i Stairwell song. Och just ”cinematic endingsär vad det här albumet skulle kunna sammanfattas till. Ett storslaget teatraliskt verk som skildrar livets tragedier, det universella ifrågasättandet över existensen och ånger över oåterkallelig tid som gått. Men även hoppet som kan hämtas där längst ner på botten. Sorg blir till för förhoppning, förhoppning till sorg och allt där emellan ryms. En mer än välkomnad återkomst av Bright Eyes.

Författare:
Alva Bergland, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This