RECENSION: Blood Orange – Way Out West 2019

av | aug 9, 2019 | Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Ett efterlängtat återseende på västkusten stora musikfest: Blood Orange. Fem år sen sist och Devonté Hynes med band levererar musikalitet och ödmjukhet i en klass för sig. Torsdagens konsert på Way Out West var som en tryckare i sommarsolen.

Till min och nog många andras förvåning står vi i solsken och inte hällregn framför Azalea och väntar på att Blood Orange ska inta scenen. Det är smart att lägga hans spelning så pass tidigt i schemat när alla fortfarande är så pass färska på festivalen och energin ändå finns där. För de som missade Silvana precis innan blir det en perfekt mjukstart. Strax därefter gör Devonté Hynes och hans entourage det.

Jag och några andra i publiken lägger märke till hans outfit där en väst är utsmyckad med EU-flaggan och i handen håller han en, vad det verkar, egenplockad bukett av ängsblommor. Som att det inte räckte med högklassigt framförande av Benzo så frias vi till under hela framträdandet. Han känns lågmäld i sin storhet på scenen, en tydlig ödmjukhet som ger en otrolig intim känsla framför scenen. Vi är flera tusen i publiken men ändå är kontakten med oss så påtaglig.

Bortsett från att Devonté kastar ut knippen av sin bukett till publiken är det inte så mycket som händer, men det behövs inte mer. Hynes sveper omkring på scenen och ger plats åt tvärflöjtsolon och fantastiska sånginsatser av de övriga i bandet. Det är ett folkhav av mys som vajar med vinden till musiken i den tidiga kvällssolen. När introt Chamakay spelas möts det av jubel, samma när till slut hiten You’re Not Good Enough börjar och jag tyvärr inser att konserten snart är över. Det kommer lite som en chock då tiden nästan känts som den stått stilla, bedövats av Hynes lugna aura. Han tackar för sig och för bandet på även det ett avskalat men genuint sätt när vi nått slutet, men det är vi som ska tacka.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotograf:
Hilda Arneback, Way Out West

Pin It on Pinterest

Share This