RECENSION: Björk – Utopia

av | Nov 24, 2017 | Framsida Startslider, Ny musik, Premiär

Björks tionde soloalbum Utopia är en hoppfull vision som tror på kärleken. Popmani har lyssnat på det konceptuella albumet och hör en artist som fortfarande tänjer på gränserna med flöjt, synthar och djupgående texter.

Björks album Utopia är en vision. När man slår upp ordet “utopi” på Wikipedia beskrivs det som ett tänkt idealsamhälle som kan ta många former. Beskrivningen avslutas med raden: “i vardagsbruk kan ordet ibland användas i bemärkelsen orealistisk”. Det är just här som Björk kommer in i bilden. Hon är en artist av kontraster, å ena sidan har hon ofta beskrivits som en naturkraft som är explosiv och föränderlig, realistisk och fantasieggande. Å andra sidan verkar Björk knappast göra någonting av en slump, Björks produktion är minutiös och drivs alltid av en djupare idé. Så är det även med Utopia .

Albumet är ett svar på ett personligt såväl som världsligt tillstånd. Hennes förra album, Vunicura, var en sorgekavalkad som uttryckte känslorna kring hennes skilsmässa. Den avslutande konserten ska ha varit en gråtfest utan dess like där personer från publiken delade med sig av sina egna berättelser om uppbrott. Efter det bestämde sig Björk för att vända blad, hon värvade Arca som samarbetspartner på skivan, och valde att vända dystopi till utopi. Men titeln Utopia är inte bara ett svar på en förändring på ett personligt plan utan Björk talar även i flera intervjuer om att det är särskilt viktigt att tala om framtida visioner just nu – en tid av Trump, klimatförändringar och #MeToo.

Det är inget fel på Björks ambition, men hur är resultatet?
 Utopia består av fjorton låtar med kärleken som huvudtema, ett proklamerat “Tinderalbum” som även rymmer teman som miljö (låten Utopia), kvinnans roll i samhället (Sue Me) och musiken som en helande kraft (Saint). Jag uppskattar att Björk alltid strävar efter att bryta ny mark, trots fyrtio år som artist blir det aldrig tråkigt. Ibland försöker hon nästan för mycket och det faller platt, blir forcerat eller enformigt. Men med det sagt lyckas Björk väldigt bra med helheten på albumet, det är intressant och vackert. Flöjten, eller syntharna som låter som flöjtar, är huvudinstrumentet tillsammans med beats från Arca – även om det egentligen är rösten som är plattans kärna. Björk tänjer på rösten och går från mjukhet till råhet, från viskande till starkt crescendo och det är en dynamik som håller i lyssnarens intresse.

Det är inte alltid lättlyssnat. Den inledande låten Arising my senses sätter tonen, vackert, trevande och suggestiv blir det bättre ju mer en lyssnar. Det är verkligen en egen värld som byggs upp på Utopia, ackompanjerat med ljud av fåglar som kvittrar blir det sällan alltför dystert. Det är en konceptuell platta som inte rymmer några riktiga hits, trots singlarna The Gate och Blissing Me – men det är inte heller poängen.

Utopia bör lyssnas på i helhet så att man kan tillåta sig själv att sjunka in i Björks säregna värld. Som i den nästan tio minuter långa Body Memory, som kräver en del tålamod men som kanske även är albumets starkaste låt där varje vers representerar olika faser i livet och består av arrangemang med kören Hamrahlíðarkórinn. Även om albumet inte är för alla med sina experimentella inslag, är det en viktig skiva i samtiden. Björk är utmanande, och i den avslutande låten Future Forever lämnar hon sitt budskap slutgiltiga budskap: kärleken är möjlig, ”Hold fort for love”.

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This