RECENSION: Billie Eilish – When we all fall asleep, where do we go?

av | mar 29, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Det efterlängtade debutalbumet lyckas på något sätt överträffa de skyhöga förväntningarna.

Trots att Billie under de två senaste åren har hunnit släppa en EP och en mängd singlar utöver det kallar hon detta för sin debut. Skivan inleds med Billies dreglande och det känns inte ens konstigt att skriva det. Ljudbilden från EP:n som släpptes 2017 är bekant men utvecklad och det märks att de vågat ta djärvare beslut. Genom hela skivan är ljudsamplingar och atmosfärljud invävda, de har också lekt mer med effekter på hennes röst. Det är som att Billie kurerat ett konstverk av ljud som inte borde passa ihop, men som av någon anledning gör det.

Som skivans labyrint av referenser. I låten My Strange Addiction samplar hon beatet ur en låt från tv-serien The Office, The Scarn, och har dessutom lagt in flera ljudklipp från avsnittet där låten förekommer (citatet “no Billy, I haven’t done that dance since my wife died” inleder låten). I ilomilo har hon samplat musiken från spelet med samma namn. Idéerna låter plojiga men faktum är att de inte är det.

Det är redan väl konstaterat att Billie är mästaren av kontraster. Som vanligt skiftar hon mellan lätt och tungt, i både musik och text, och sicksackar genom genrer i en och samma låt, ovillig att slå sig till tro på ett ställe. Mångsidigheten i Billies röst gör att den passar de flesta stilar. Ibland jazz, ibland ballad, ibland pop. Ukulele och bas alterneras. De elektroniska influenserna är dock än mer prominenta på den här skivan. Ingenting är väntat och ändå har hon lyckats skapa sig ett så tydligt sound.

Billie fortsätter också att skriva ur olika perspektiv och i olika karaktärer, samtidigt som låtarna fylls av metaforer, väldigt specifika detaljer och plot twists. Hon vänder upp och ner på alla förväntningar en har och plötsligt vrids en text för att handla om något helt annat. Som i skivans bästa låt Bad guy där man tror att hon sjunger om en kille men sen själv tar rollen som en av alla fuckboys artister som Taylor Swift dedikerat hela sin låtkatalog till (I’m the bad guy, duh). Listen before I go är skriven som någons avskedsbrev och slutar i ljudet av sirener. Varje ord och ljud har en djupare mening, och det är svårt att veta vad som är på riktigt och inte, men det spelar väl heller ingen roll.

Det är ett sant nöje att följa Billies utveckling och om jag ska gissa så är den verkligen inte över här. Jag vill redan ha mer. Hon är ett välkommet avbrott från mallad massproducerad, opersonlig pop och det är kul att se att hon fått en så självklar plats också i radiokanalerna. Framförallt är det kul att se att hon själv styr över sin image, sin karriär och sin musik, något som tyvärr är få förunnat på popstjärnehimlen. Eilish är utan tvekan en av de viktigaste personerna i dagens musikindustri och den här skivan, som möjligtvis är årets bästa, cementerar bara det ännu mer.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This