RECENSION: Billie Eilish – Lollapalooza

av | jun 29, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Det är svårt att ta in hur bra Billie Eilish är. Att lägga henne på första dagen av Lollapalooza känns nästan taskigt mot de andra artisterna.

Sist Billie Eilish hedrade Stockholm med sin närvaro var arenan Fryshuset. Även om den då var full till bredden med sin kapacitet på 3500 personer går det inte på långa vägar att jämföra med detta. Sedan februari har hon hunnit släppa ett album och fullkomligt exploderat, blivit hela världens Billie och den absolut största artisten just nu. Hennes merch i festivalbutiken säljer slut direkt, överallt vandrar folk runt med hennes kusliga ansikte på bringan. Trots att det bara gått fyra månader är det en helt annan kontext.

Hela festivalområdet vallfärdar till Tower Stage där Billie ska ta plats, enda spelningen som tycks förena alla besökare. Det blir en så stor publik att alla inte får plats att samsas framför scenen. Scenproduktionen är på en helt ny nivå med galna visuals fyllda av mardrömsliknande figurer i linje med det senaste albumet When We All Fall Asleep, Where Do We Go?

Billie släntrar in på scenen precis på utsatt tid och placerar sig i mitten med sin vanliga genomborrande blick. De kommande 15 sekunderna när hon står helt blickstilla är det enda tysta mellanrummet för resten av timmen. Förtjusta gurglande läten kommer instinktivt från publiken i nervös förväntan. Hon har redan lindat dem runt sina fingrar som marionettdockor.

När hon sedan hoppar upp i luften ut i sin karaktäristiska ryckiga dans exploderar folkhavet som sen inte slutar röra sig för en sekund. Det är inte allsång, utan det är någon slags omedveten screamosång från publiken som består av allt från 8-åringar i Billie-hoodies som går ända ner till knäna, till äldre män som ofrivilligt inte kan sluta åtminstone nicka med till beatet. Att de flesta låtar är lugna i sin natur spelar ingen roll, folk deltar lika aktivt ändå. Säger hon huka er böjer sig det massiva folkhavet på tusentals personer ner. Och det är väl inte mer än rätt att buga för regenten.

Det är en något sliten Billie, men oändligt mycket mer ruttad och bekväm på scenen, inte lika överväldigad. Hon vågar även ta ut svängarna mer i sin sång. Det är inte konstigt med tanke på att hon sen sist har hunnit göra 48 konserter och många på arenor långt större än denna.

Spelningen drabbas av tekniska fel som Billie tar på sig och ber om ursäkt för upprepade gånger, trots att de antagligen är festivalens fel. “Fuck ups” kallar hon dem, men jag är övertygad om att ingen skulle märkt något om hon inte påtalat det. Jag har nog aldrig sett en artist hantera det så smidigt och charmigt, grejen är liksom att en aldrig vill att hon ska gå av scenen, oavsett om hon sjunger eller pratar om trasiga hörsnäckor. Och stämmer det, att hon inte hörde sig själv i snäckorna, är det bara ännu mer imponerande. Att fortfarande sjunga så bra i ett inferno av överväldigade fans och benskallrande hög bas borde ju vara en omöjlighet.

De gamla låtarna har till stor del lämnats bakom till förmån för de nya. Det är lite tråkigt, men mest för att spelningen borde varit längre. Jag saknar särskilt låten My Boy. Att bara ge henne en timmes speltid är riktigt jävla snålt när hon tveklöst är den största headlinern. Att sedan låta Foo Fighters bre ut sig på två timmar är bara helt absurt.

En sista explosion avslutar kvällen i låten Bury A Friend. Det är svårt att ta in hur bra det är, att verkligen vara närvarande i stunden. Det är så bra att det är jobbigt, för jag vill bara att det aldrig ska ta slut. “This has been magical” säger Billie, och det finns inget bättre sätt att summera det på.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This