RECENSION: Billie Eilish – Fryshuset

av | feb 16, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

På en tron av hybris och själväckel trollbinder Billie Eilish med sin råa talang, och på något sätt lyckas hon ändå behålla båda fötterna stadigt på marken.

När ljusen tänds på scenen står Billie på en gigantisk lysande spindel iklädd en gigantisk hoodtröja, och där är tonen redan satt för kvällen. Röken ligger tjock över scenen. Det är proppfullt i Fryshuset, och med proppfullt menar jag mer än Fryshuset klarar av. Luften är oerhört kvav och så tjock att man kan smaka svetten. Det är en löjligt liten arena för Eilish, och då har konserten redan behövt bli flyttad till en större lokal på grund av biljettrycket.

Byggnadens utsida är strösslad med filtar och skräp från diverse snabbmatskedjor, här har det nämligen campats ute hela dagen i väntan på konserten. På sin story lägger Billie ut ett klipp där fans springer efter hennes taxi. “This is gonna be an awesome show”, säger hon något överväldigad efter ett par låtar. Golvet sviktar av fötter och bas.

Billie har gjort en grej av att inte le på bilder och hennes senaste skiva fick till och med namnet Don’t Smile At Me. Trots det har hon vid vissa tillfällen svårt att sjunga vidare för att hon ler så mycket, och vid ett tillfälle när hon tackar publiken börjar rösten darra. Skriken ökar i styrka tills det brister. Under spelningen hinner hon säga I love you fler gånger än jag orkar räkna.

Att kunna framkalla sådan stämning när majoriteten av hennes låtar ändå får klassas som popballader är något enastående. Vissa låtar har absolut anpassats till liveformatet. Refrängen i You should see me in a crown har till exempel förvandlats till ett hårdrocksinferno. Men även i de lugnaste låtarna lyckas hon ändå på något sätt hålla fullt ös. Bäst är Bury a friend, Copycat och Bellyache vars tunga basslingor gör sig ljuvliga i liveformat.

Men jag skiter helt ärligt i vad hon gör. Hon skulle kunna stå på scenen själv med bara en mikrofon och det skulle ändå vara precis lika bra. Artister med den här nivån av skicklig produktion har en tendens att falla ganska platt live, men hennes röst har inga som helst problem att vira sig runt allas bröstkorgar.

Det är lekfullt men på blodigt allvar. Tung bas och trummor kombineras med luftig falsett och tunn silkeslen röst. De ofta ytterst personliga texterna sviktar mellan världsherravälde och absolut botten, en dans mellan ljuset och mörkret. Hon skriver i karaktärer vilket ofta ger makabra metaforer, lika delar ångestfylld tonåring som lillgammal.

Jag orkar inte ens tänka på vart hon kommer vara i sin karriär om ett år om hon redan har kommit såhär långt. Det känns ju tråkigt att säga det i februari, men årets bästa spelning har redan ägt rum.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Emil Daniel

Pin It on Pinterest

Share This