RECENSION: Band of Horses – Gröna Lund

av | jul 6, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Kvintetten levererar en lunkande spelning som har alldeles för få höjdpunkter för en surmulen och dyngsur publik.

Band of Horses spelar på Grönan den 4 juli på USAs nationaldag. Förutom att Ben, Creighton, Tyler, Bill och Ryan är så amerikanska man kan bli i sin ovårdade hipster-skogshuggare-glory så är det inte mycket till firande.

Det är en ganska gles publik full av svårflirtade, svagt nickande huvuden som tagit plats i regnet och kylan, och jag vet inte om det är publiken eller bandet som sätter tonen först, men munter är den inte. “This is by far the strangest place we’ve played”, säger en av dem och pekar mot nöjesfältet bakom. Kontrasten mot alla åkattraktioner och hisnande skrik blir nästan skrattretande. Att bandet tycker om att spela sin musik är det ingen tvekan om, men om de överhuvudtaget gillar att turnera känns väldigt oklart.

Bandet levererar låt på låt i ett såsigt tillstånd. Visst glimrar det till ibland, men lika snabbt dör det ut. Jag vet inte vart magin försvann, kanske i takt med att alla originalmedlemmar utom sångaren Ben Bridwell bytts ut. Ingen av de övriga personerna har ens en egen Wikipedia-sida när jag försöker leta upp mer info om dem, och det säger väl något om hur relevanta de känns. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men lite mer livsglädje än såhär. Det blir mest en sorglig och väldigt uppenbar påminnelse om att glansdagarna är förbi.

Den ruttade sångaren känns väldigt ovillig att ta plats och backar så långt bak på scenen att jag undrar när han kommer backa in i trumsetet. Han lämnar hellre över ordet till de andra i bandet som i alla fall känns lite mer exalterade över att vara där. Två av dem sitter ner under större delen av spelningen vilket inte heller direkt utstrålar glädje.

Problemet med Band of Horses är att de har ett fåtal superkända låtar som känns som det enda publiken vill höra. De är ju inte ett one hit wonder heller, så man tänker att man hört fler av deras låtar än man faktiskt har. Trots att de har en rad vansinnigt vackra låtar kommer det inte riktigt fram live, och det är väl inte heller så kul att spela för en publik som står och väntar på tre söndertjatade låtar och är ganska ointresserade av resten.

Vad som inte heller underlättar är att mummelrockarna har en tendens att göra lågmäld eftertextsmusik som låter lite som den sista tryckaren efter att ljuset tänts. Låtarna låter också lite likadant och blir därför ibland svåra att urskilja. Att de dessutom inte pratar så mycket mellan låtarna gör att det flyter ihop ännu mer. Det är nästan som att de ansträngt sig för att välja ut de mer obskyra låtarna. Att de hoppar över låten Our Swords är också tråkigt.

Bandet har i flera år försökt förnya sitt sound och vacklat fram och tillbaka. Visst är senaste skivan Why Are You Ok från 2016 bättre än de skivor som kom efter succéalbumet Cease To Begin, men också det låter mest som en blek kopia av deras tidigare framgång.

Efter en timme kör de låten No One’s Gonna Love You som är den första större och publiken applåderar uppmuntrande, som för att säga “ja, mer sånt!”. “We’re gonna play one last song, then probably leave and come back and play another one”, säger Bridwell i slutet av spelningen i ett försök till humor som mest känns avmätt. De spelar Is There A Ghost och efter det är det många som istället för att applådera direkt rör sig mot utgången. En ljummen version av The Funeral får avsluta konserten efter att de kommit ut igen trots pinsamt lite applåder, men då har de ju redan sagt att de ska komma tillbaka.

Bandet som för ett par år sedan kändes som det självklara soundtracket till alla melankoliska indiefilmer känns som att de tappat bort sitt syfte. Jag har ju inga stora förhoppningar, men jag hoppas att det går att reparera.

Författare:
Emma Thimgren

Pin It on Pinterest

Share This