RECENSION: Augustine – Södra Bar

av | jan 11, 2020 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Det är inte ens ett år sedan Sverige berördes av en debutant med nu kännetecknande falsett. Efter bara några månader kom utnämningen i P3 som framtidens artist för augusti. I går kväll sjöng Augustine inför ett sedan länge utsålt Södra bar vars enda missnöje bestod i att de inte fick mer.

”Den här låten heter A Scent of Lily”, och så var festligheterna i full färd. Om det inte märktes på den sena starttiden så framgick fredagsspelningens partyintentioner av det instrumentella. Inledningsvis böljade vågorna över publikhavet framför artisten och redan där slöt jag mig till att han kändes ännu bättre live. Inför refrängerna jublades det högt. Nästa låt, Wishful Thinking, utvidgades av ett förlängt intro, en passage av dansant elektropop, där Augustine bemannade synten. Ett av två instrument han skulle komma att spela under kvällen.

När det väl var dags för spelningen att gå ner i intensitet satte sig multiinstrumentalisten ner vid synten och höll ett kortare tacktal. Till alla som kommit, men även för det gångna året och hur han mottagits som ny på scenen. ”Det är sjukt märkligt att ens sitta här och jag är väldigt glad och tacksam.” Detta var inför den lugnare Slacks och i upptakten ropades ”We love you!” följt av instämmande jubel från övriga publiken. Festen tog en paus när par och vänner omfamnade varandra i mer rörd sinnesstämning.

Vid ett senare skede när elgitarren plockats upp men intensiteten fortfarande inte var på max tillkom medryckande basgångar och plötsligt dansades till indiepop med elektroniska inslag igen. Rådande låt övergick snabbt i Viola som för kvällen, likt tidigare låtar, innehöll längre danspartier utan sång.

Det var i samma anda som Guts framfördes, en låt som bara skulle överträffas en gång, nämligen när den spelades igen. Båda gångerna gick publiken loss och röjde. En snygg bild var när Augustine bara kunde skymtas mellan uppsträckta armar förlängda av drycker i plastglas. Det var efter att bandet gått av men återvänt till vädjandet ”en gång till” som Guts på nytt framfördes. Känslan var då att ingen nattklubb erbjöd ett bättre dansgolv, vilket lite var syftet med spelningen.

Under kvällen bjöds även på två nya låtar i rak linje med tidigare ljudlandskap och dansanta future-retrosound. En om ensamhet och en glad kärlekslåt som båda lovar gott om fortsatt uppåtstigande kurvor. Augustines uppgång är en resa man vill följa med på.

Det bestående intrycket efteråt är hur fort han har nått dit han är idag. På vägen av scen första gången konstaterades: ”Det går så jävla snabbt.” Han kanske syftade på kvällens konsert men jag väljer medvetet att läsa in en sammanfattning av hans karriär hittills. Det märktes att han uppbringat en riktig fanskara. Dels på allt jublande före, under och efter låtarna, dels på all kärlek i lokalen. Han var väntad. Efterlängtad. När låtarna som spelades före entrén på scen sänktes jublade publiken i tron om att artisten var på väg upp. Detta skedde tre gånger innan popundret verkligen tittade fram iklädd mönstrad, kortärmad skjorta. När han charmigt meddelade att det var dags för sista låten eftersom ”det inte finns så många” löd svarsropen instinktivt ”spela dem igen!” och ”de är få men grymma!”.

Författare:
Markus Hällje, Skribent

Fotograf:
Alexander Bladh

Pin It on Pinterest

Share This