RECENSION: Alexandra Savior – The Archer

av | jan 13, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Ännu en magnifik skildring av kvinnlig svärta.

Äntligen! Efter århundraden av att ha lyssnat på tröttsamt många killar, män och gubbar som vältrar sig i sin hjärtesorg har vi deppiga tjejer numera ett överflöd av sorgesånger som på riktigt går att relatera till. Ikoner tillika sad girls som Etta James, Monica Zetterlund och Amy Winehouse är bara några exempel på kvinnor som banat vägen för det fantastiska utbudet vi har i dag. I Sverige är Little Jinder, Lykke Li och Sarah Klang våra mest eminenta sorgfåglar. Populära exporter från USA är Adele, Lana Del Rey och nu; Alexandra Savior.

Den tionde januari släppte hon sitt andra studioalbum The Archer. Hela skivan är i princip, som Sveriges mest ältande gubbe Lars Winnerbäck själv skulle sagt, en elegi. Alexandra Savior gör klagosånger om dragningskraften till smärtsam kärlek. En kärlek fylld av svartsjuka, en där du blir bortvald och ställd mot någon annan. En relation där du blir så svältfödd på ömhet att det blir allt du vill ha.

Jag blev först förälskad i singeln Crying All the Time när den släpptes i somras. Den och många andra av låtarna på The Archer får mig att tänka på Lana Del Reys debutalbum Born To Die. Mörkret och desperationen i texterna möter en släpig, monoton röst som nästan låter likgiltig. Men där Lana Del Rey är pop är Alexandra Savior rock. Närmre bestämt ”Öken-rock” vilket är termen som används i hennes biografi på Spotify.

Soundet som består av svajiga gitarrer, kittlande bas och snärtiga trummor är sexigt. Texterna innehåller ganska morbida ordlekar som verkligen målar upp bilden av det söta gift som hon får av sin älskare. ”You bit my head right off with your tiny little mouth, I licked the blood from your lips”, sjunger hon med en skräckblandad förtjusning i titelspåret.

I Bad Disease berättar hon om en hemsk sjukdom som hennes älskare smittat henne med och i  den trånande But You skanderar hon att ingen kan bota den förutom han. Hon är possessiv och svartsjuk i Saving Grace och Send Her Back medans hon är utplånande sårbar i Soft Currents.

The Archer följer samma spår som debutalbumet Belladonna of Sadness, men uppföljaren känns både mer intim och mångbottnad. Albumet visar på en otrolig berättarkonst som når nya höjder i samspel med de ödesdigra produktionerna. Alexandra Savior är ännu en magnifik skildrare av det kanske starkaste vi har: kvinnlig svärta.

Författare:
Josefin Östby, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This