Puma Blue: “Sorg kommer från en plats av förståelse”

av | feb 16, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Puma Blue är aktuell med debutalbumet In Praise of Shadows. En melankoliskt samling som bjuder själfulla kontraster i form av ljus, mörker, acceptans och smärta. Vi har pratat med Jacob Allen om hans tidiga förälskelse till musiken och den japanska estetiken som kommit att inspirera albumet.

Efter att ha släppt musik under flera andra pseudonym debuterade Jacob Allen som Puma Blue under 2017. Nu är han aktuell med debutalbumet In Praise of Shadow, ett album som Jacob Allen är väldigt tacksam över då det är en samling som han verkligen älskar.

– Jag är väldigt glad över att få dela med mig av det jag har skapat, men jag har inga förväntningar. Oavsett vad som händer eller vad folk kommer tycka om skivan, är det utanför mina händer och jag känner mig bara otroligt tacksam över att ha fått det här tillfället. Jag älskar verkligen det här albumet och jag hoppas att folk kommer att gilla det, men det är lugnt om de inte gör det.

Multitalangen Jacob Allen kommer ursprungligen från södra London och den starka kärleken till musiken började så tidigt att han inte kan minnas hur det var innan förälskelsen för konstformen slog till.

– Jag fick en trumlektion av mina föräldrar när jag var sju år och var dedikerad till det i flera år. Men jag började inte skriva egna låtar förrän jag var tretton och jag själv lärde mig spela gitarr.

Jacob Allen beskriver albumet som en balans mellan det ljusa och mörka, fyllt med acceptans och smärta. Inspirationen har han funnit i japansk estetik, vilket även präglat albumets titel som är hämtad från en bok av den japanska författaren Junichirō Tanizaki.

– Det är en essä om estetik och vikten av skuggor och mörker i japansk estetik. Jag brukade läsa den boken ofta och kom fram till att det går att tillämpa skuggor och mörker på ett annat sätt. De lättsamma låtarna på albumet reflekterar mig väl, men det gör även de mörkare spåren. Jag ville kommunicera att sorg kommer från en plats av förståelse och betydelse, inte nödvändigtvis förtvivlan och jag kände att den metaforen, den titeln, var mitt sätt att kommunicera det.

”Jag ville bara slänga ut låtarna
och låta de växa utan mig.”

Det har gått fyra år sedan Puma Blue släppte sin första singel och när jag frågar hur Jacob Allen ser på sin musikaliska utveckling berättar han att han fortfarande vill behålla den råhet som han gick in i projektet med. Men att han nu tillbringar mer tid på att vårda sina idéer och utveckla dem innan han släpper taget.

– Tidigare har jag skrivit mest på gitarr, men på det här albumet började jag knappt en låt på det sättet. Förr brydde jag mig inte om att visa upp det råa. Versionen av Want Me som finns ute skulle egentligen vara en demo. Låten Soft Porn var bara det tredje utkastet. Jag ville bara slänga ut låtarna och låta de växa utan mig. Men den här gången satt jag kvar med mina demos, vårdade idéerna och arbetade med dem till dess att jag var redo att släppa taget. Jag vill fortfarande behålla råheten. Det finns något du inte kan fånga från ett första försök igen och det gillar jag. Men jag tillbringande mycket tid med musiken och lät den avslöja sig mer.

Innan Jacob Allen debuterade som Puma Blue producerade han musik under flera andra alias som ett sätt att känna sig fri i skapandeprocessen. Jag frågar om han i dag fortfarande dras till det anonyma eller om han landat mer i sitt artisteri.

– Det har alltid varit ett sätt för mig att dela upp mina olika idéer och hjälpa projektets identitet att bli mer stabil och mindre kaotisk. Jag har alltid haft många olika influenser och nyfikenheter inom mitt utforskande inom musiken och det har jag fortfarande. Men jag tror att skillnaden nu är att jag känner mig mer bekväm och säker för att kunna experimentera under paraplyet Puma Blue och låta det vara mer dynamiskt och öppnare.

Jacob Allen är skicklig på att arbeta med olika texturer och han beskriver processen bakom sitt skapande som att utforma en värld som återspeglar det ljudlandskap som finns i hans huvud.

– Jag började den här resan med att tänka less is more och försökte att aldrig lägga till mer än de väsentliga strukturerna. Men med tiden, särskilt som ett ivrigt fan till klassisk musik från romantiken och producenter som Burial och William Basinsk, tror jag att jag har blivit mycket mer intresserad av ansträngningarna att skapa en uppslukande atmosfär som kan omge eller härrör från musiken. Jag försöker i princip bara att måla upp en bild eller skapa en värld som återspeglar det soniska landskapet som finns inuti mitt huvud när jag arbetar med eller tänker på musik. Det låter kanske djupare än vad det är, men jag gillar att arbeta med textur och att gömma detaljer i musiken.

För mig har Puma Blue alltid haft en stark koppling till London och när jag har lyssnat på hans musik tidigare så har låtarna alltid tagit mig tillbaka till solgassig asfalt eller regntäta dagar. Men skapandet av den här samlingen har främst tagit plats på resande fot.

– Musiken har verkligen var kopplat till London tidigare. Men under skapandet av det här albumet befann jag mig ofta på resa och jag skrev mycket musik på golvet hos min flickvän i Atlanta eller i ett flygplan. Det känns som en samling som är skriven under resa, alltid på väg någonstans och men anländer aldrig. Den sista låten dock skrevs med min vän Luke (Lucy Lu) i hans hem i London, och det känns alltid som hemma där. En plats jag kan komma till, skriva, vara lugn och närvarande.

2020 var ett tufft år för många, men det var också ett år då många fick tid för reflektion. Jacob Allen berättar att musiken hade en viktig roll och att det var som att musiken höll han och hans partner sunda under tiden.

– Jag gjorde den större delen av arbetet på skivan strax före lockdown, även om jag avslutade en del saker fram till sommaren. Jag skrev inte så mycket nytt i fjol, men jag jobbade en del med musik och lyssnade på mycket tillsammans med min partner. På ett sätt höll musiken oss sunda och musiken som färgade min tid det året kommer alltid påminna mig om dessa tider. Jag känner mig konstig och osäker, men tacksam för att få vara med henne och letar efter lycka i de enkla och små stunderna varje dag. De då när du skrattar, eller blåses bort av en film eller känner dig djupt rörd av ett musikstycke du aldrig hört innan.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Fotografi:
Netti Hurley

Pin It on Pinterest

Share This