Princess Chelsea: ”Mina musikvideor är ett sätt för mig att ansluta sig till människor“

av | okt 1, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

Nyligen släppte Princess Chelsea, eller Chelsea Nikkel som hon egentligen heter sitt tredje studioalbum The Loneliest Girl. Popmanis Elin Strömberg har pratat med den Auckland-baserade artisten om hennes intresse för instrument, estetik och ensamhet.

Du är en klassiskt utbildad pianist och är känd för dina igenkännande syntar. När upptäckte du pianot som instrument?
– Mitt första instrument var en gammal Yamaha keytar som hade blivit kvarglömd i huset som min familj flyttade in i. När jag var ung så brukade jag leka med det och lära mig låtar från kyrkan och The Beatles. Sedan bestämde sig mina föräldrar för att det var dags att ge mig lektioner så jag lärde mig att spela klassisk piano i ungefär femton års tid. När jag var nitton år gammal startade jag ett band som hette Teenwolf med mina vänner Brad och Vincent.

Har du något annat instrument som du är nyfiken på att använda i din musik framöver?
– Jag är rätt så fascinerad av noisegitarrer vilket jag använde mig utav på låten Growing Older och också på en låt som heter The World Turns Grey. Min vän Vincent H.I freestylande över inspelningen av Growing Older och vi hade så kul när vi arrangerade gitarrerna med den automatiska panoreringen och breddningen av frekvenserna. Det var som att måla med ljud. Det skulle verkligen vara coolt att lära sig spela det instrumentet själv.

Berätta om processen bakom The Loneliest Girl?
– Jag spelade in den i min hemmastudio under ett och ett halvt år. Jag gick upp varje dag och stannade inne för att skriva och ta fram demos tills jag hade ett helt album. Sedan var det dags för arrangemang, tracking och slutligen tid för inspelningen av de sista vokaler och olika lager av instrument. När det var dags för mixning tog hjälp av mitt trumfkort Jonathan Bree.

”Skillnaden nu var att jag för första gången samarbetade med någon annan under själva skrivprocessen.”

Har processen sett annorlunda ut den här gången om du skulle jämföra albumet med The Great Cybernetic Depression (2015)?
– Inte direkt, jag gjorde en stor del av produktionen i min hemmastudio så den enda skillnaden var att jag flyttade tillbaka till Auckland där jag växte upp för att spela in den där. Skillnaden nu var att jag för första gången samarbetade med någon annan under skrivprocessen. Det var med Jonathan Bree på låtarna Respect The Labourers och The Loneliest Girl.

Hur ser du på ensamhet?
– Jag gillar verkligen Jonathan Richmans sångstil och känsla. Han säger att om vi bara slutar vara så snobbiga kan vi få det vi verkligen vill ha och det är kärlek. Du får vad du ger, så om du känner dig ensam kan det hjälpa att försöka nå någon annan.

Berätta om omslaget till albumet.
– Jag var ute efter ett ganska glatt och nostalgiskt utseende, så när jag spelade in musikvideon till Wasting Time på en bondgård norr om Auckland, Nya Zealand hittade jag en trädgård full av blommor och jag bara satt i den. Min vän Francis Martin tog bilden och sen färgade min vän Chanel Bristow den från svart vit för att ge samma känsla som Vera Lynn på ett gammalt 40-talskort. Texten ritades av min vän Ben Maitland och slutligen tittade jag på en musikvideo av Lil Peep som hade gjorts av Nick Koenig (musiker i Hot Sugar som jag är ett fan av) och det fanns en scen i en skola där kärlekens ögon blev röda, så jag bytte min ögonfärg till röd på omslaget. Jag tror att röda ögon förvirrar människor, vilket jag gillar. Jag skämtade att pressen skulle ta mig tjugo procent mer på allvar med röda ögon.

Du har gjort musikvideos till flera låtar från albumet, är det visuella viktigt för dig i din musik?
– Rent historistisk sätt har många människor upptäckt min musik genom musikvideo på Youtube, så det har blivit ett viktigt element för mig. Jag är så långt borta från den större delen av min fanbas som finns på Nya Zeeland och jag turnerar inte där så ofta så mina musikvideor är ett sätt för mig att ansluta sig till människor. Jag har även skapat en del musikvideor själv till det här albumet, vilket gör det väldigt personligt även om jag inte vet vad jag gör.

Du har precis påbörjat The Loneliest Girl in Europe tour. Vad ser du mest fram emot under de kommande månaderna?
– Att upptäcka min inre rockstjärna är alltid kul. Naturligtvis gillar jag inte att vara i centrum för all uppmärksamhet, så det tar mig alltid ett tag att vänja mig. Men när jag väl gör det är det ganska intressant för då förvandlas jag nästan till en annan person på scen.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Pin It on Pinterest

Share This