I helgen gick Popaganda, en av sensommarens sista festivaler av stapeln på Eriksdalsbadet i Stockholm. Popmanis Amanda Båmstedt var på plats, läs om konserterna som trollband, nostalgi och om hur musik kan få en att glömma bort att festivalmaten droppar ned på ens skor. 

Fotograf: Beata Cervin

Fotograf: Beata Cervin

Solen gassade högt över Eriksdalsbadet och Popaganda och alla minnen om lera och regn från Way out West tycktes vara som bortblåsta. Det blev två sådana där dagar sent i augusti då en kan höra folk säga; detta var nog den sista riktiga sommarkvällen med gravallvarlig röst. Det ligger något magiskt över det, kanske även något smått vemodigt, för vem ser egentligen fram emot lager på lager och blaskigt kaffe på väg till jobbet?

Jag glider in på festivalområdet lagom i tid för att få höra de sista tonerna av Susanne Sundførs vackra röst och konstaterar att det inte är speciellt mycket människor på plats. En behöver knappt trängas och för omväxlingens skull så känns det ganska så trevligt. Därefter hade Shura hunnit ställa in och Madi Banja fick hoppa in som ersättare. Det blev definitivt en bra sistaminutenbokning men att försöka fylla det tomrum som Shuras uteblivna konsert lämnade efter sig är inte enkelt, även om man besitter Madi Banjas charm. Kort därpå börjar Little Jinder och det märks att hon är på hemmaplan, publiken skriksjunger med i låtarna samtidigt som vi bjuds på ett konfettiregn från scenen. Men innan sista låten är slut skyndar jag mig vidare mot den stora scenen för att se FKA twigs. Att spelschemat är så tight att en knappt hinner knyta sina skosnören mellan akterna är inte till festivalens fördel, konsertupplevelserna avlöser varandra så snabbt att en knappt hinner ta in vad en just sett. Men punktligheten går inte att klaga på, Popaganda håller tiden likt ett tyskt pendeltåg.

Fotograf: Elin Strömberg

Fotograf: Elin Strömberg

Kort därpå intar FKA twigs scenen som har utsmyckats med en backdrop föreställande stora handrörelser som tornar upp sig likt pelare, det blir en mäktig inramning för konserten och avsaknaden av alla de personer hon annars brukar ha med sig på scen gör att framträdandet känns närmare. Det finns inget filter mellan oss i publikhavet och det vi ser på scen, där finner en endast Tahliah Debnett Barnett, hennes ibland helt ofattbara förmåga att översätta musiken till dans och de två percussion-spelarna. Musiken är svår att sätta fingret på, den gör sig inte till för någon. Istället måste lyssnaren anstränga sig men belöningen blir så mycket större, vad som är dans, konst och musik flyter ihop och blir ett, något som få lyckas med idag. När Two Weeks ljuder ut över festivalområdet är hon i hamn, även hos de som knappt hört de hypnotiska ljuden av twigs innan.

Jag inleder dag två med att småskynda förbi personer som doppar fötterna i poolen för att se Amanda Bergmans jazztrix på scenen. Det är finstämt, vackert och melankoliskt och dessutom har hon en riktigt bra hatt, konserten som utgörs av låtar från Docks passar alldeles utmärkt en sådan där småljummen eftermiddag.

Fotograf: Elin Strömberg

Fotograf: Elin Strömberg

Deportees intar samma scen någon timme senare och plötsligt har publikhavet tätnat, kanske är det heller inte så konstigt med tanke på att det senaste albumsläppet The Big Sleep hyllades rejält då det släpptes. Bandet har stått på en del festivalscener i sommar och en märker att de har hunnit bli rejält sammansvetsade. Därefter glider jag tillbaka mot den lilla scenen med någon form av vattnig och alldeles för dyr majspitabrödshistoria i min hand, den droppar ned på mina skor medan jag ser Skator gästa [ingenting] under en alldeles lysande version av Dina händer är fulla av blommor och under dessa minuter glömmer jag mitt bittert smakande matinköp.

Lagom tills mörkret börjar falla över Eriksdalsbadet intar Niki & The Dove scenen. Vi är en ganska stor skara som har samlats för att lyssna till det signifikanta Niki & The Dovesyntsoundet som osar både discokulor, 80-tal, funk och soul. Den ena duohalvan Malin Dahlström frågar om det finns fler som har suttit och väntat vid en telefon och publiken brister ut i ett rungande ja samtidigt som de drar igång en fläckfri version av So Much It Hurts. För första gången under Popaganda ser jag hur publiken dansar ordentligt, blir ett med popsyntarna och det är bara att konstatera att Niki & The Dove är löjligt duktiga på det de gör.

Fotograf: Elin Strömberg

Fotograf: Elin Strömberg

Sedan är det dags för Eriksdalsbadets sista akt och nästintill samtliga festivalbesökare går för att se Belle & Sebastian. Lämpligare avslutning för en popfestival är svår att föreställa sig och bakom mig i publiken har jag folk som har färdats hela vägen från Manchester för att se bandet. Deras skriksång vittnar om att jag antagligen inte var den enda som lyssnade på dem på vägen hem från skolan i högstadiet och textraderna i Get me away from here I’m dying väcker smått nostalgiska känslor till liv.

Därefter bär det av med buss till Nobelberget och efter att ha klättrat upp för trapporna möts en av konsertlokalen som är varm som en ugn. Någonstans i publiken står en tjej och viftar med en solfjäder som svalka mot den nästintill växthusliknande luften. Jonathan Johansson intar scenen iklädd ett vitt pannband och en vit polo, resten av bandet och sångerskorna ser nästintill som hämtade ur Stockholm Fashion Week, fast på ett fint sätt, ett genuint sätt som om de har satt på sig sina finaste kläder just för ikväll. På scenen är Jonathan som dynamit, texterna är sprängstoff som får oss att känna någonting bland all dyr festivalöl och blinkande lampor, någonting som är på riktigt. Funksoundet som andas både Kindness och Blood Orange skapar ett enormt sug efter mer även fastän vi gång på gång matas med låtar som träffar rakt i solar plexus. Han är en texternas kung Midas och med ett band och en kör som lyser av glädje är det svårt att inte bli golvad totalt. Efter ett ångvältsgig kliver de av scenen, publiken står kvar och ropar efter mer men dj:n kör igång en låt istället, lite småsnopet dansar jag runt på Nobelberget ett tag innan det blir dags att åka hem.

Pin It on Pinterest

Share This