Popaganda 2017 – Förutsägbart och poppigt

av | Sep 4, 2017 | Artiklar, Krönikor

Popaganda avslutar festivalsommaren och Popmani var på plats och konstaterar att festivalen till stor del var förutsägbar men sammantaget en fin upplevelse.

“Ska du skriva om det här?” frågar en onykter medresenär på väg mot Popagandas efterfestival på Nobelberget. Japp, och om lite annat också. Som infödd Stockholmare skäms jag lite för att säga att det här var mitt första besök på Popaganda. Men någon gång ska vara den första, intalar jag mig och stövlar in under fredagseftermiddagen på festivalområdet. Jag är en av cirka 11 000 besökare och det är en typiskt perfekt dag, rent vädermässigt i alla fall, och förväntningarna hänger i luften.

Festivalområdet är litet, två scener, några öltält och foodtrucks som är uppstyrda på området i Eriksdalsbadet och jag hör mig själv låta som en belåten äldre dam: “men vad trevligt !”. Ordet trevligt är väl snarare en skymf i festival-sammanhang, det är inte särskilt “sex, drugs och rock and roll” – men däremot ligger det närmare genren pop som också är popagandas kärleksfulla kärna. Visst finns här lite allt möjligt genremässigt, som Joy och The Vaccines, men i centrum bultar ändå ett pop-hjärta.

Line-upen i år visar en del som i dokusåpe-sammanhang kallas för “före-dettingar” som Two Door Cinema Club som försöker bevisa sin relvans, men också en del färskingar som Astrid S. och Skott.

Första spelningen jag ser är Léon som uppträder på hemmaplan och utgör en positiv överraskning med sin starka och sensuella röst. Med humöret på topp och en klarblå himmel över mig går jag vidare till Two Door Cinema Club som tyvärr inte lyckas med att imponera, det blir tjatigt trots att de har festivalens gladaste basist. Som plåster på såren inhandlas fulöl till överpris och Joy överraskar på lilla scenen med sina personliga berättelser om hennes förhållande till närstående och döden.

Fredagens höjdpunkt är Säkert! som ger en genuin, intim och viktig konsert. Trots att jag har sett henne ett flertal gånger redan blir jag, och människorna omkring mig märkligt berörda – inte minst när hon själv berättar avskalat om när hon födde barn i den personliga låten Dian Fossey och därefter utropar sin specialskrivna text till Fredrik och följer upp med ett starkt tal i förmån för organistationen Nattskiftet som jobbar för trygghet och att “ta natten tillbaka”.

Hurula spelar och det är i alla fall stämningsfullt när kylan drar över Eriksdalsbadet och man sitter på läktaren ovanför simbassängen. För att inte bli helt och hållet stelfrusen vandrar jag bort till stora scenen och Phoenix som avslutar kvällen. Och vilken avslutning! Phoneix stimulerar visuellt genom en häftig ljusshow och en upplyftande avslutning när Thomas Mars crowdsurfar. Misstänker att alla går hem med basgången till Ti Amo på repeat ringande i takt med festival-tinnitusen.

Under lördagen tar jag mig till Sabina Ddumbas spelning som för in publiken till en tidskapsel som tar den till något som påminner om en modern version av en show från 60-talets souliga Motown. Ddumba spelar rutinerat med en scenisk set-up som andas Solange – ibland känns hon lite väl ung och oerfaren men konserten är överlag tillfredsställande.

Thomas Stenström som spelar därefter är kanske dagens största besvikelse som en lam ersättare till Shura, som återigen ställt in. Besvikelsen blir däremot uppvägt av konstsimmet som är ett av Popagandas mer säregna och fina inslag. Därefter lämnar Jonathan Johansson lika mycket intryck som ett genomskiligt glas vatten, och Astrid S. följer i samma linje. När jag börjar ifrågasätta meningen med allt går jag utanför området för att ha råd med en falafel.

Tillbaka på plats levererar lovande Skott och därefter glänser alt-J som gör kvällens bästa spelning. De är tighta, visar på ett brett låt-register och levererar även en snygg show rent visuellt – även om det är svårt att toppa gårdagens Phoenix. När himlen gått från blått till svart spelar Radio Dept. som trots sin stilfulla låtskatt som H eaven’s On Fire serverar ett rätt ljummet framträdande. Visst att de är mer av ett introvert shoegaze-band men någonting mer på scen vore ett plus – varför inte en ljusprojektion för att förstärka senaste albumets politiska texter som Swedish Guns?

Märkligt nog avslutar Tove Lo hela festivalen på lördagskvällen. Efter en trög start, växer spelningen – Tove Lo visar sig barbröstad till låten Talking Body och spelar nya singeln Disco Tits som andas 80-tal . Låtarna är välproducerade om än lite tråkiga, men Tove Lo tar snart över scenen och bjuder upp Icona Pop och Miriam Bryant till låten Cool Girl. Även om det inte är den musik som får mitt hjärta att slå dubbelt måste jag ge en éloge till henne som feministisk symbol. Tove Lo kör Habits (Stay High) och Popaganda är slut – men efterfesten har bara börjat.

I en svettig buss tar jag mig till Nobelberget för efterfestivalen, där jag bestämmer mig för att skriva om “det här”. Lokalen på Nobelberget är reko och stämningen är hög. Första artist på scen är Olsson, klädd i en slags onepiece får han igång publiken med sin 90-tals doftande gospel-disco. Resten av natten rullar på med Marlene och dansant till Colleagues Soundsystem + Friends men höjdpunkten är ändå mäktiga Niki and the Dove som ger en värdig avslutning. Popaganda var förutsägbart, men, det gör ingenting. Jag ser ändå fram emot nästa år.

Författare:
Saskia Rubensson

Fotograf:
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This