Paulina Palmgren: ”Rädslan är både en låsning och en eld i mig”

av | Sep 16, 2018 | Intervjuer

I fredags släppte Paulina Palmgren EP:n och det uppföljande kapitlet av På randen. Vi har pratat med Paulina om tankarna bakom projektet och skillnaderna mellan bandlivet i La Lusid och som soloartist.

Hur kom det sig att du hittade tillbaka till det svenska språket i din musik?
– Det var en period för många år sen då jag hade haft många svenska texter runt mig. Mina vänner i bandet Karakou spelade in sin första EP som jag var med och spelade in sång på och senare hängde jag med som förband på Pernilla Anderssons Tre och en flygel-turné. Jag hade just börjat arbeta med min debutskiva på engelska men ville utforska hur det skulle vara att skriva på svenska. Som ett sätt att utveckla textskrivandet och komma närmre mig själv i texterna. Jag insåg rätt snabbt att det blev mycket mer drabbande att uttrycka sig med enkla ord på modersmålet. Jag skrev många småidéer då och texterna var väldigt repetitiva. Var stolt som inleder På randen: Kapitel 2 kommer från den tiden. Det blev ett mantra att få vara ledsen och må bra i på samma gång. Som att orden betydde mer, blev tröstande och blev färre.

Du har berättat att du känner mycket rädsla för saker som att inte våga, göra fel eller inte vara omtyckt. Tror du att just rädslan är drivande i ditt kreativa skapande?
– Min rädsla för saker har ofta lett till apati som lett till frustration som lett till en revanschlust och förmodligen senare lett till en sång eller två. Ja, rädslan är både en låsning och en eld i mig. Jag lär mig mycket av den och försöker tämja den varje dag.

I våras släppte du På randen: Kapitel 1 och i fredags släppte du det andra kapitlet. Hur kommer det sig att du valde att dela upp den i två?
–  Att dela upp den i två delar, med en första del och en uppföljare, kändes spännande. Bara i det konceptet fanns det något lockande tyckte jag. Det gav mig samtidigt tid att arbeta med det nya materialet parallellt med att första delen släpptes. Det har varit väldigt befriande att jobba så nära releasetider. Jag känner mig väldigt nära materialet på så vis.

Finns det några skillnader i de olika kapitlen?
– Kapitel 1 är nog mer lågmäld. Jag ser det lite grann som att i kapitel 1 ligger jag uppsköljd på stranden och är schack matt medans kapitel 2 kommer med nytt liv. Det finns lite mer ljus i dessa låtar även om allt jag gör genomsyras av både ljuset och mörkret.

”Vi är inte virtuoser, men vi litar på vår intuition.”

Berätta om omslagen som är skapade av konstnären Pablo London Sarria?
– Pablo har utgått från konceptet flera världar i en. Rum i rum. Han har tecknat aggressiva djur över ett foto av mig taget av Emelie Irewald. Alla singelomslag pryds av ett varsitt djur som man kan hitta på omslaget av första EP:n. Pablos specialitet är att teckna djur i råa kampsituationer och vi tyckte båda att de obehagliga djuren kontrasterade ett passivt jag på ett intressant sätt. Jag känner mycket med djuren. Sedan får man gärna titta själv och tänka vad det kan stå för. Om man är av den typen.

Instrumentationen i din musik är väldigt lekfull. Hur brukar bearbetningen bakom ljudbilderna se ut?
– Jag tänker att skapandets karaktär är lekfull! Och vi har väldigt kul när vi håller på. Processen går till på så vis att jag och Jonatan Järpehag, som producerar med mig, testar oss fram hela tiden. Jonatan brukar kommentera de synthljud jag väljer som väldigt typiska mig. Jag dras nog ofta till de fulare ljuden som har mest karaktär. Det är alltid en balans av fint och fult när vi håller på. Skaver det inte så är jag inte nöjd. Och så måste det svänga. Men svänger det för mycket måste något vara steltbent i kontrast. Det är så vi jobbar. Lyssnar. Letar ljud. Testar små melodier. Vi gör allt själva numera. I det finns en begränsning som är ganska skön tycker vi. Vi är inte virtuoser men vi litar på vår intuition.

Du är även medlem i bandet La Lusid, hur fungerar det att vara både vara soloartist och medlem i ett band?
– Det har visat sig funka rätt bra! I perioder har det känts lite splittrat men La Lusid består av fem personer och det finns en vila i att vi tillsammans drar i saker. Där är jag en del. Som soloartist jobbar jag förvisso väldigt tight med Jonatan men där bär jag själv mycket också. Och jag kan tycka att de båda arbetssätten är vinnare i olika tider.

Vad händer härnäst för dig?
– Den 22 september spelar jag på Williams pub i Uppsala. (Kom!) Sedan ser jag såklart fram emot att få höra vad folk ska säga om de nya låtarna.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This