Paul Rey: ”Jag känner mig som mest naturlig och trygg i det jag gör nu”

av | Maj 19, 2017 | Intervjuer

På bara några år har Paul Rey hunnit släppa flera uppmärksammade singlar och en EP, blivit signad av skivbolag både i Sverige och USA, samarbetat med Snoop Dogg och fått legendaren Quincy Jones som mentor. I ett samtal med Popmani berättar Pauli Jokela, som han egentligen heter, om den omvälvande utvecklingen och nya singeln All Falls Down.

Det är svårt att inte bli överväldigad av Pauli Jokelas resa. Den börjar i Lund med tidiga pianolektioner, gitarr och trummor. Den fortsätter till Malmö och en spelning med Timbuktu som väcker en glöd och en vilja till att själv få göra musik och stå på scen. Resan går vidare som P.J. – hans alias när han börjar rappa och släpper albumet Makin’ Moves på egen hand 2012. Sedan fortsätter den till Stockholm, där skivbolaget 20/20 Records hör Pauli sjunga på en låt och signar honom nästa dag.

P.J. blir istället Paul Rey och musiken blir mer popinfluerad. När debutsingeln Good As Hell släpps har han redan uppmärksammats av amerikanska skivbolaget Epic Records och plötsligt befinner sig Paul Rey i USA med ett skivkontrakt. I samma veva hör musiklegenden Quincy Jones av sig och blir efter ett dynamiskt möte Paulis mentor. När singeln California Dreamin släpps i nyversion 2016 är det i samarbete med Snoop Dogg. Vem vet vilka vägar Paul Reys resa tar härnäst, men Popmani passade i alla fall på att träffa honom i Malmö för att prata om alla milstolpar och nya singeln All Falls Down.

Din nya singel All Falls Down släpptes den 5 maj – berätta lite om låten och arbetet bakom?
– Den skrevs i Stockholm, i september 2015, så det är ett tag sedan nu. Jag skrev den i en session med producenten Andreas Roos, det var första gången jag jobbade med honom den dagen. Det svårt att kläcka fram en idé som vi båda tyckte om så vi tog en promenad och rensade skallen. Det första vi kom på när vi kom tillbaks var det som blev All Falls Down. Vi hade inte så lång tid kvar att jobba den dagen så vi bara slängde ihop en skiss. En timme efter jag skickat låten ringde min manager och sa ”detta är det bästa du har skrivit hittills”. Så jag lyssnade på den igen fast i ett nytt ljus, och insåg att det var något jag hade behövt skriva av mig. Hela skrivprocessen skedde väldigt naturligt, och snabbt, men ibland är det så det funkar.

Du har beskrivit den som din mest personliga låt hittills – på vilket sätt?
– Jag har inte riktigt skrivit ned känslor på det här sättet tidigare. Innan har det kanske mest varit kärleksballader eller som min tidigare singel Good As Hell, som handlar om att man vill se det positiva i något efter att man kämpat flera år. Men jag har inte skrivit om känslor så här i en låttext innan, det är något nytt för mig.

Hur brukar du jobba med och skriva dina texter?
– Det har varit lite olika. Innan fokuserade jag väldigt mycket på att jag skulle ha alla melodierna helt färdiga och hela arrangemanget i huvudet, och sen sätta text efter det. Det som var intressant med All Falls Down var att det var helt tvärtom. Jag bara skrev av mig och sen lät jag orden och texten forma hur jag skulle sjunga det. Jag försökte inte hitta ord eller ett scenario i låten som skulle passa en fin melodi, utan jag ville ha så ärlig text som möjligt och sen fick melodin försöka förmedla de känslorna. Så nu på sistone har det varit mer fokus på text och själva låten som en helhet.

Känner du att du fått med mycket av skrivandet från rappen och det du gjorde som P.J.?
– Ja, då var det ju bara fokus på text och rytmik och det har jag fått in mer nu på sistone. Men från hiphopen har jag också med mig sättet att leka med orden. De stora konstrasterna som skiftar från rad till rad, och som också finns med på All Falls Down, det har jag fått med mig mycket från rappen.

För något år sedan bestämde du dig för att ta steget till ett mer popinfluerat sound – berätta lite om den processen och tankegångarna kring det?
– Jag jagade det som är mitt nuvarande indieskivbolag 20/20 Records i typ två år när jag höll på med P.J. och rappen, skickade låtar och mailade. De svarade och bad mig skicka fler, men efter ett tag hade jag nog skickat uppemot 20 låtar (skratt). Sedan gjorde jag en låt där jag sjöng refrängen, bara som en referens utifall man skulle ta in en gästartist som skulle sjunga refrängen och jag göra rappen i verserna. Och plötsligt ringde de upp och bad mig komma upp till Stockholm så fort jag kunde – dagen efter skrev vi kontrakt och jag har jobbat med dem sen dess.

– Det utvecklades till att det blev mer och mer sång och jag hade egentligen ingen aning om hur man gjorde, men det funkade och sex månader efter att jag signat med 20/20 så fick jag amerikanskt skivbolagskontrakt med LA Reid [Epic Records reds. anm.] och var hemma hos Quincy Jones.

Hur känns det när en står mitt i den omvälvande utvecklingen?
– Det var sjukt alltså, jättesjukt. Jag hade spelat gitarr länge men jag hade inte spelat och sjungit samtidigt alls länge och helt plötsligt blev man utflugen till L.A. och New York och skulle framföra det för musikchefer som har släppt artister hela sitt liv. Det är etablerade artister som man helt plötsligt tävlar mot och så ska lilla jag från Lund som precis börjat sjunga övertyga dem om att signa mig? Det var en galen upplevelse och lyckligt nog gick det vägen, men jag var så otroligt nervös.

Du nämnde Quincy Jones innan och sedan ett par år tillbaka fungerar han ju som din mentor – vad betyder hans mentorskap för dig?
– Det är sjukt att ens snacka om fortfarande, för jag växte upp med Michael Jackson och specifikt Thriller-albumet. Jag har supertydliga minnen av just den plattan och jag och min bror har lyssnat på den hela vår uppväxt så att det slutar med att jag samarbetar med just honom är väldigt speciellt. Hans mentorskap betyder otroligt mycket. Jag har hållit på att korsa genrer och blanda musikstilar till höger och vänster och det är ju i grund och botten det han gjort mest av och det han gjort så otroligt bra – från jazzinstrumentalist till att ha gjort det största albumet inom popmusik. Han har gjort allt det jag brinner för och som jag också vill testa att göra. Man får sjukt mycket lärdom av honom som jag bara försöker ta till mig så mycket som möjligt.

Jag tänkte på just det du sa om att röra sig mellan genrer – är det viktigt för dig att kunna ha den friheten att göra det?
– Vissa har frågat hur det känns att ha slutat med rap men det är ju inte riktigt som att jag har slutat att göra något, utan själva artisteriet har bara format sig på olika sätt. Allt är fortfarande musik och ett sätt för mig att uttrycka mig på. Och som du säger, det är väldigt skönt att kunna kombinera olika genrer och olika inspirationskällor i musiken utan att vara låst. Jag vill testa på allt möjligt, vilket ju har synts i musiken jag släppt med olika inriktningar. Jag känner mig som mest naturlig och trygg i det jag gör nu, All Falls Down-stuket känns väldigt mycket jag. Det är också därför den blir mer personlig, inte bara textmässigt utan också hur den låter rent musikmässigt. De låtarna jag skriver nuförtiden är också i samma sfär, det är samma ljudspråk. Så just nu befinner jag mig i den ljudvärlden och så får vi se om några år hur det låter (skratt), men jag har jättemycket material som jag är stolt och spänd över att få släppa.

Författare:
Helena Paulsson, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This