Han inspireras av Hellström och använder ”tvättlinemetoden” i sitt skrivande. I del 2 av Popmanis intervjuserie om det litterära skrivandet har vi pratat med författaren Patrik Lundberg om flera steg till hur du botar skrivkramp, om att ha en skrivkompis och hur du kan strukturera din skaparprocess.


Kanske är det i sommar du skriver klart den där romanen du har liggande i ett dokument på datorn. I del två av Popmanis intervjuserie om det litterära skrivandet ger författaren och kolumnisten Patrik Lundberg några av hans bästa skrivtips till att slipa ditt skrivande och att motverka skrivkramp.

När började du skriva?
–Jag har skrivit sedan jag lärde mig att skriva. På ett eller annat sätt. Jag har tagit varje chans, både i skolan och på fritiden. Och när jag inte har fått någon chans har jag skrivit ändå.

Patrik Lundberg. Foto: Anna Wahlgren.

Patrik Lundberg. Foto: Anna Wahlgren.

Vad var det som väckte ditt skrivintresse?
–Det handlar lika mycket om berättandet som skrivandet i sig. Jag minns ett tillfälle, när jag såg SVT-krönikan efter fotbolls-VM i Italien 1990. Jag älskade Kristina Kappelins berättarröst och försökte skriva som hon pratade. Något år senare, tror jag var tio år, bestämde jag mig för att bli kolumnist på Aftonbladet och författare. Och det gick ju helt okej.

Hur började din författarbana?
–Jag var den första personen i min familj som gick gymnasiet, och mina vänner hade inget intresse för att skriva. Det kunde ha hämmat mig, men det blev tvärtom. Jag saknade respekt för författaryrket. Tänkte att det var självklart att jag skulle kunna skriva böcker. Jag har alla mina svensklärare att tacka för att jag är författare i dag. De uppmuntrade mig till att fortsätta skriva, utan att kräva någonting tillbaka.

–Min debutroman Gul utanpå kom till av en slump. Egentligen tänkte jag debutera med Onanisterna som senare kom att bli min andra roman. Men så gjorde jag resan som la grunden till Gul utanpå och förstod att mina texter på temat höll en högre litterär nivå än vad mina tidigare texter hade gjort. Det manuset skrev jag under min studietid på Författarskolan i Lund. Där utvecklades jag från amatör till professionell.

Har du någon skrivkompis?
–Jag samarbetar med regissören och författaren Ronnie Sandahl. Vi läser varandra i princip varje vecka och ger respons. Vi daltar inte, utan är ärliga med vad vi tycker och det fungerar alltid. Jag tror det har att göra med att vi är journalister i grunden. Som journalist går det inte att vara sentimental när det gäller text. Do or die, liksom.

gul utanpå

Har du någon särskild skrivrutin?
–Jag kan skriva när som helst, var som helst. Förut trodde jag att jag var en nattmänniska eftersom jag producerade mest då. Egentligen handlade det bara om disciplin och att undvika störningsmoment, sociala medier i synnerhet.

Hur fick du din inspiration till just det språk du använder idag?
–Jag tror inte på idén om ett eget språk. Jag skriver på svenska, precis som många andra. Däremot har jag jobbat fram en stilistik. Jag märkte att de skribenter jag gillade inte använde adjektiv i onödan. Det tog jag efter. Sedan inspirerades jag av popmusiker som Annika Norlin, Conor Oberst och Håkan Hellström. De kunde gestalta känslor utan att använda för många ord. De var också experter på att få lyssnaren att känna känslor. Patos, med andra ord.

Hur ser din skaparprocess ut när du skriver en roman?
–Jag uppnår inte total fantasi förrän jag har ramar att förhålla mig till. Därför bygger jag mina världar och karaktärer utifrån premisser jag bestämmer på förhand. Samma gäller dramaturgin. De premisserna och den dramaturgin kan givetvis förändras under processens gång.

–Jag jobbar med ”tvättlinemetoden”. Det betyder att jag ger varje kapitel en informell rubrik, samt skriver två rader om vad som händer i kapitlet. Som post-it-lappar, fast digitalt. Sedan hänger jag dem på rad, från början till slut, som kläder på en tvättlina. Då ser jag snart om ordningen passar och om något måste läggas till eller tas bort. Nyckeln är att skriva och att skriva om. Flera gånger. Så många gånger att jag aldrig vill se manuset igen. När jag når den punkten skriver jag om texten ytterligare några gånger.

Kan du beskriva känslan av att avsluta en bok?
–Jag känner längtan. Jag skriver inte böcker för mitt eget nöjes skull, utan för att nå och beröra mina läsare.

onanisterna

Har du något favoritord?
–Solidaritet.

Vilka är dina bästa tips för att motverka skrivkramp?
–Mitt första tips är att inte skriva i pyjamas, även om du sitter hemma. Klä dig som att du går till jobbet. Själv skrev jag Gul utanpå i svenska fotbollslandslagets matchkläder. Idioti, så klart. Men jag behövde en uniform för att: 1. Skilja bokskrivandet från resten av livet. 2. Jag såg ut som ett nöt och det hindrade mig från att gå ut och göra något annat.

–Mitt andra tips är att skriva för hand, med bläckpenna. Det ger en framåtrörelse eftersom du inte har möjligheten att radera det du har skrivit.

–Mitt tredje tips är att skapa ett belöningssystem, kanske att du unnar dig något gott efter X antal tecken. Det fungerar inte i längden, men det kan vara ett sätt att få krampen att släppa.

Vad har du för råd att ge författaraspirerande Popmaniläsare?
–Krångla inte till det. Tänk mer på berättandet än språket. Stilistik är någonting som kommer efter hand, det tar sin tid. Så länge du inte har en story och en dramaturgi som håller spelar det ingen roll om du skriver som Sara Stridsberg. Och läs ”Att skriva” av Stephen King. Motivering behövs inte, bara gör det.

Patrik Lundberg är författare, kolumnist på Aftonbladet och styrelseledamot i Författarförbundet. Han debuterade 2013 med Gul utanpå och har därefter givit ut Onanisterna (2014), Inte en främling i en antologi (2015) och En i laget i en antologi (2016).

Pin It on Pinterest

Share This