P3 Guld 2020 – Liveakter som slaktar och tacktalen som vi inte kommer att minnas

av | jan 19, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Den sjuttonde upplagan av P3 Guld gick av stapeln i går, men lyckades ändå inte riktigt skapa någon galahistoria. Läs om artisterna som uppträdde, scenshowen, provokativa tacktal och varför vi behöver fler av dem.

Svensk galakultur är inget som framkallar några särskilda känslor för mig. Röda mattan och värdiga vinnare med oändliga tacktal i all ära, men vad minns vi egentligen från P3 Guld och Grammis de senaste åren? Visst finns det några äldre undantag som sticker ut.

Mina mest inbrända minnen från våra svenska musikgalor är nog när Popsicle önskade livet ur Arvingarna i sitt tacktal. Eller den gången Teddybears vann fyra grammisar samma kväll och tog minst lika många shots mellan varje tacktal, innan Jocke Åhlund föll handlöst mot marken i någon typ av segerrus. P3 Guld 2020 gav tyvärr inget riktigt lika spektakulärt att fylla på minnesbanken med.

Årets liveartister gjorde en stabil insats och gjorde galan riktigt bra ur ett musikperspektiv. Molly Sandén öppnade med Det bästa har kanske inte hänt än och tillsammans med en fantastisk ljus- och scenshow drog hon igång publiken. Veteranerna i Refused ruskade om publiken halvvägs igenom med en energiexplosion som ingen annan artist kunde matcha. Även stjärnskottet Winona Oak gjorde en fantastisk framställning av sin fantastiska ballad Let Me Know.

Själva prisutdelningen känns inte relevant att bedöma sett till årets gala. Alla årets vinnare känns värdiga och det blev aldrig någon riktig skräll. Vi fick svart på vitt att 2019 dominerades av hip hop och nya unga artister som slagit sig fram. När Molly Sandén fick ta emot guldmicken för årets liveartist, hennes andra pris för kvällen, så sprudlade känslorna hos en mållös och tårögd Molly. Jag var nog inte ensam i Partille med en varm känsla i bröstet då.

Det som däremot känns tråkigt är det slätstrukna avtrycket bland annat Einar gjorde. Artister med en mer hårdkokt image tycker jag kan bjuda på något kontroversiellt, roligt eller bara chockerande. Nu blev det istället (nästan) bara snälla och korta tacktal utan något direkt innehåll. Inget ont om den biten, men en bra gala måste ha något mer. Kodjo Akolor gjorde ett hästjobb och höll uppe pulsen som programledare, helt ensam. Bara det är värt en eloge med tanke på det späckade programmet och alla felmarginaler. Men det är sällan manuset eller de planerade sketcherna som bränner sig fast i vårt kollektiva minne, snarare felmarginalerna.

Dagen efter galan cirkulerar istället tacktalet från Arre! Arre! i sociala medier. Bandmedlemmen Matilda Årestad hyllade hjältarna inom vården och på kvinnojourer innan hon avslutade med att tacka alla som röstar rött och ett ”Fuck Jimmie”. Visst är det något som pirrar till, trots att det inte är ett speciellt nytt stilgrepp. Men det är hur hon gör det och att det kommer från ett punkband. Det kändes äkta.

För alla galatittares skull hoppas jag att framtidens nominerade artister vågar ta sig lite mer friheter. Det är ni som gör galan intressant och utan er hade P3 inte haft någon svensk musik att spela. Det behöver inte vara skandaler eller krigsförklaringar mot svenska politiker, men ge oss något som kittlar och bränner till i alla fall.

Författare:
Erik Magnusson, Skribent

Fotograf: Tilda Hellsten,

Pin It on Pinterest

Share This