Den andra filmen i Snabba Cash-trilogin är både mörkare och starkare än den första. Fina skådespelarinsatser gör hemska handlingar verkliga. Mest engagerar Fares Fares som Mahmoud och Matias Varela som den plågade kokainlangaren Jorge.

JW (Joel Kinnaman) har suttit fem år i fängelse och tänker nu styra upp sitt liv under en permission. I fängelset har en stark vänskap utvecklats mellan honom och den ensamstående pappan Mrado (Dragomir Mrsic) som han själv försatte i rullstol i slutet av första filmen. Självklart är det lättare sagt än gjort att gå den hederliga vägen och snart befinner han sig tillsammans med Mrado i ett rörigt spel mellan smågangsters och storbossar. Även Jorge (Matias Varela) och Mahmoud (Fares Fares) följs i parallella draman som snuddar och studsar mot varandra med katastrofala följder.

JW:s historia är den som engagerar minst, med den platta skurken från överklassen som handlar utan skrupler och – till synes – utan motiv till sina handlingar. Annars är det just motiven, mekanismerna som gör brottslingar till brottslingar, mördare till mördare, som driver den här historien.

Jorge har precis kommit tillbaka från Sydamerika där han langat kokain. Nu vill han göra större affärer och är tillbaka i det gråa, betongiga Stockholm. Jorge fattar hemska beslut men är ändå på något sätt älskvärd, hans handlingar är grymma men kan ändå förstås. Hos jugoslaverna möter han den prostituerade Nadja (Madeleine Martin), som hålls fången och inte ens får gå ut på balkongen för att röka en cigarett.

”En dag kommer de att glömma att stänga dörren”, säger han till henne. Den prostituerade Nadjas karaktär får dessvärre inget större djup – synd, eftersom hon är en av filmens mest intressanta karaktärer.

Mahmoud (Fares Fares) vaktar prostituerade åt jugoslaverna. När två av dem rymmer blir han tvungen att fixa fram mycket pengar mycket fort. Detta samma helg som hans älskade syster ska gifta sig.

Snabba Cash 2 är full av tragiska, på olika sätt oundvikliga livsöden. Den har en dyster ton som överraskar – filmen har marknadsförs som en hårdkokt actonfilm där en ska sitta och bita naglarna.  I stället framstår den som en kritik av just den gangsterglorifiering som många actionfilmer sysslar med. Även bildspråket har en annan ton: Grå och kall snarare än färgdriven som i den första filmen. Kanske finns förklaringen i valet av regissör: Babak Najafis förra och första film Sebbe var en guldbaggevinnande historia där det snarare var socialrealism än spänning som eftertraktades.

En entusiastisk lärare i sociologi sa en gång att man kan lära sig mer om hur samhället fungerar genom att se Snabba Cash än att gå på en föreläsning. Det må vara en grov förenkling, men uttalandet gör sig ändå påmint under filmens gång. Och det känns sorgligt, för Snabba Cash 2 är sannerligen ingen hoppfull historia.

Pin It on Pinterest

Share This