Att bli kär och livrädd på samma gång, en känsla allt för välbekant för många. Popmanis Josefin Ahlenius har läst debutanten Anna Ahlunds Du, bara och blivit påmind om vad som är så speciellt med ungdomsböcker och reflekterar i den här krönikan över romanen och vad som gör genren så bra.

Det är något särskilt med ungdomsböcker. Ungdomsgenren är relevant för alla som har varit, är och skall bli unga vuxna och kan därför skapa lika mycket igenkänningsfaktor hos femtioplussaren som hos femtonåringen. Ungdomslitteratur som genre är kanske egentligen en väldigt stor hopning av en massa olika slags berättelser men det finns några särskilda kännetecken. Det finns ofta en särskild anda i historierna. Känslor och relationer är sköra, stora och svallande och kanske framför allt nya för personerna som upplever dem. Berättelserna handlar ofta om kärlek, vänskap och identitetssökande. Detta är inga unika ämnen eller attribut för just ungdomsgenren men ämnena har ett annat perspektiv än i annan litteratur. Sammanfattningsvis handlar ungdomsböcker mycket om ”firsts”, alltså upplevelser som är nya för en.

En bok som handlar om att för första gången bli kär – på riktigt – är Du, bara av Anna Ahlund. Boken behandlar kärlek och den medföljande rädslan för att våga släppa någon nära inpå livet.

du, bara

Anna Ahlund är lärare i svenska och musik för högstadiet och gymnasiet. Hon är bosatt i Danderyd och arbetar på en högstadieskola där hon förutom att undervisa även är skolans bibliotekarie. Ahlund leder också skrivkurser för unga. Du, bara (Rabén & Sjögren) utkom i maj i år och är hennes debutroman. Hennes Instagram är full av bilder på arbetsplatsen med det färgglada tangentbordet, de snirkliga anteckningarna och den obligatoriska muminkoppen.

Du, bara handlar om syskonen John och Caroline som är själva i lägenheten i Uppsala medan föräldrarna spenderar sommaren på landet. John är 16 år och skall börja gymnasiet till hösten. Han spenderar sina dagar med att springa fortare än vad knäna egentligen klarar av och att grilla halloumi på hustaket hos bästa vännen Elli. En dag kommer hans storasyster Caroline hem med Frank, den söta killen som jobbar i butiken mittemot henne. John förstår precis vad hon ser i honom. Kanske lite för väl…

Den här boken tar upp så många olika teman så att en bokcirkel om den skulle kunna pågå i all oändlighet. Ett stort tema i berättelsen är att tidigare ha fått sitt hjärta krossat och att tillåta sig själv att ge efter för sina känslor när en ny förälskelse uppstår. Den här inre konflikten gestaltar Ahlund otroligt väl. Hur skall en våga lita på någon när en förut har blivit sviken? Hur skall en våga ge sig in i någonting som kan komma att skada en i slutändan? I boken är det mycket bollande fram och tillbaka mellan parterna. Rädslan för att själv bli sårad kan skapa en person som istället sårar någon annan genom att vara sval och distanserad.

Ahlund har sagt att en av de saker hon allra helst skriver om är hångel. I Du, bara finns det många ord om hångel och sex. Framför allt skildrar hon scenerna på ett sätt som känns okrystat och realistiskt. Jag undrar om en romantisk relation mellan två ungdomar av samma kön tidigare har skildrats så utförligt som i Du, bara. Inte bara när det gäller det hångel utan allt annat som utgör en kärleksrelation. Att personerna är av samma kön är i boken inget hinder eller problem som tas upp. Ahlund har medvetet valt att skildra det så då böcker med hbtq+-tema ofta fokuserar på att ”komma ut”. I och med att det redan finns så många berättelser som lyfter de problem och svårigheter som heteronormen orsakar är det så skönt att få läsa en bok som helt och hållet centrerar kring den romantiska relationen.

En får ta del av en sextonårings perspektiv, och samtidigt slippa vara själva sextonåringen.

Få böcker känns i en så som en träffsäker ungdomsbok med ett strössel av hjärtekross över sig. När jag har avslutat Du, bara är jag å ena sidan glad över en så fin läsupplevelse, å andra sidan lite ledsen över att inte få befinna mig i Johns huvud längre. För det är något med det fina med att läsa ungdomsböcker. En får ta del av en sextonårings perspektiv, och samtidigt slippa vara själva sextonåringen. Det är en ambivalent känsla det där, att vilja bli äldre men samtidigt inte kunna låta bli att söka sig tillbaka i tiden. Åldrandet verkar ju tämligen vara en svår sak att komma undan så vilken tur då att ungdomsböckerna finns när längtan till det gamla är starkare än längtan till det kommande.

Pin It on Pinterest

Share This