Nord & Syd: “Vi är på topp vad det gäller den musikaliska kemin”

av | jan 2, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Indiepop-bandet Nord & Syd är just nu aktuella med albumet 80%. Popmani mötte upp bandet för att diskutera den nya skivan, kritik och allt däremellan.

Jag träffar Nord & Syds sångerska Julia Hanberg och gitarristen Martin Abrahamsson på Rivals bar i Stockholm. Senast bandet släppte ett album var med Som en människa, 2013, vilket var det årets mest hyllade album med högst snittbetyg av alla svenska skivor. Det var fem år sedan, och sedan dess har livet hänt: bandmedlemmarna har flyttat, skaffat barn, och så vidare. Men nu är de äntligen tillbaka. På deras hemsida beskrivs bandet som “ett indiepopband med rötterna i norra Sverige.” Men hur startade bandet?

– Martin spelade nästan ingenting med Vapnet då, men ville spela musik, svarar Julia.

– Då pratade du med David, som spelar klaviatur och som hade spelat lite med Vapnet och med Laakso. Ni ville spela ihop, och så frågade ni mig om jag ville vara med. Sedan kom de andra två med lite senare, fortsätter Julia.

– Precis, svarar Martin. Från början var det väldigt oklart. Jag kommer ihåg att jag mest pratade med David först om att vi skulle ha en lokal, och köpa upp oss på synthar. När vi tre sedan började repa trodde vi att vi skulle spela trummor själva, och typ göra allt själva, men vi var ju för dåliga musiker.

”En fördel är att man har rimliga förväntningar, så att man inte går där med en krossad rockstjärnedröm.”

Både Julia och Martin kände varandra sedan tidigare, och från början var det väldigt oklart hur bandet skulle formas. Men sedan dess, 2009, har det rullat på. Jag frågar dem om de har förändrats mycket sedan dess, både som människor och musikaliskt.

Martin menar att Julia har förändrats ganska mycket sedan bandets begynnelse, eftersom hon bara var 22 år gammal när de började, medan Martin var äldre. Således har de senaste åren varit ganska konstanta för honom. Alla i bandet har gått igenom olika faser, men båda håller med om att bandet känns mer sammansvetsat nu än på länge.

– Nu känns det som att vi är på topp vad det gäller den musikaliska kemin. Det är väl inte alltid det gnistrar om oss precis, men det har ju varit sämre. Jag tror mycket på att vi har hållit ihop som band eftersom vi har kommit bra överens. Det är en fördel att vi inte har hängt en massa sedan innan. Det är svårare att starta band som kompisar. Då tänker man att det ska vara kul att skaffa band, men det kan också vara så att man snabbt tär på varandra, säger Martin.

– En fördel är också att vi har spelat med andra personer innan, så att man har rimliga förväntningar; att det är strulig, och mycket logistik, så att man inte går där med en krossad rockstjärnedröm, svarar Julia, och Martin instämmer.

–  Man vet redan att det är kört!

–  Precis, man har varit där redan innan, liksom. Sopad upp från golvet, kontrar Julia.

Hur har processen bakom den här skivan varit?
– Den här skivan har varit närmast så att folk ska hoppa av, för att det har tagit lång tid och sedan bytte vi skivbolag mitt i, svarar Julia.

Båda beskriver att det var lite kämpigt ett tag, när logistik, tid och pengar ska fungera ihop med det kreativa skapandet. Samtidigt verkar bandet ha landat i en positiv känsla.

– Vi spelade in med tekniker men vi själva producerade. Det var det bästa som vi gjorde… Eller, kanske inte bästa outcome, men det var nog det trevligaste vi hade, säger Julia.

–  Vi hade en ganska bra känsla i bandet nu på slutet. Jag blir sugen på att spela in en ny skiva, det är det jag tänker på nu. Det känns som ett bra tecken, replikerar Martin.

Har ni någon tanke kring nästa album, vad den skulle kunna innebära?
– Att det inte tar lika lång tid tills den blir klar. Sedan tror jag att vi tänker likvärdigt i att det som fungerar bäst har varit att repa mycket och arrangera i lokalen, för att sedan spela in mycket live. Vi skulle kunna ha en bättre rutin på det. Det har vi väl enats i, att det vi spelar in vill vi också kunna spela live. Att det ska va likvärdigt, svarar Julia.

Bandet har inte pratat om nästa album än, även om Martin och Julia bollar idéer. Kanske blir det någonting mer tillskruvat, och förhoppningsvis något som går snabbare än nya albumet. Resultatet återstår att se.

Vi återgår till att diskutera det senaste albumet. Två låtar som stack ut för mig är Stolt men inte nöjd och Kling Klang, på grund av sin politiska tematik, särskilt nu under valåret. Jag ber dem att berätta mer om låtarna. Det visar sig att båda låtarna har några år på nacken.

–  Det var ju ingen valårstanke. Stolt men inte nöjd blev lite: “hur fan blir det här nu?” Det blir konstigt om sossarna torskar och så har vi gjort en låt som handlar om att vi är besvikna på sossarna, svarar Martin.

–  Samma sak var det ju med polis. Vi hade tänkt att vi skulle ha släppt Kling Klang när folk hatade polisen så mycket. Men så hände något så att alla älskade polisen. Då var det ju skönt att vi inte släppte den just då som singel, säger Julia.

–  Men nu hatar ju folk polisen igen. Haha, nu låter det bara som att vi kollar åt vilket håll vinden blåser, fortsätter Martin.

– Ambitionen finns ju att skriva lite mer politiska låtar. Men det krävs ju mer, det är svårare, jobbigare och tråkigare. 

Jag frågar dem om de har någon favoritlåt att spela in från det senaste albumet. Julia svarar snabbt: Mycket kvar att lära är roligast att spela, Medan Martin väljer Åt helvete med allt som favorit att spela in. Julia håller med; låten spelades in snabbt, och de behöll det mesta på albumet.

– Det som var kul att spela in är när det känns välrepat, och man känner sig peppad.

Inte så mycket skruva och klippa, utan liksom mer…få en bra tagning, säger Julia.

”Att ge sitt allra allra bästa
kan man ju typ aldrig göra.”

Nyligen spelade ni på Scalateatern i Stockholm, och ni åker på turné nu i vår, hur känns det?
–  Nervöst, svarar Martin.

– Men ganska kul också. Eller vad säger du? säger Martin, och vänder sig till Julia. Du brukar ju va mer peppad på live.

– Jag ska operera ryggen mellan våra livespelningar, men det blir ju spännande. Det känns kul. Dels för att det är alltid kul att komma ifrån, det är inget annat som drar. Då blir det verkligen fullt fokus. Men också att det är bra att umgås när man spelar ihop, det får ihop gruppen mer. Alla blir mer peppade. […] Det känns kul, lite också för att fira att vi har blivit klara med skivan.

Jag frågar dem om de har någon favoritplats att spela på, eller någon drömscen. De är båda peppade på Malmö, där har de inte spelat än. Annars nämns både hemstaden Östersund och Göteborg.

–  Det vore roligt att spela i Norge, jag har blivit lite av en Norge-vän nu på slutet. Det vore härligt, säger Martin.

– Vi har ju inte spelat jättemycket, så det vore skönt  att få igång lite grann. Så att det inte känns som en jobbig grej att spela live, utan kommer in i det. Det brukar ta några spelningar innan man känner sig trygg, svarar Julia.

Nord & Syd har fått fin respons av en enad kritikerkår på både förra och nya albumet, så jag frågar dem om hur de förhåller sig till just kritiken. Julia svarar att det inte fanns så mycket förväntningar på förra albumet och de blev själva förvånade av responsen. Båda håller med om att man påverkas av kritiken, även om det inte är det viktigaste. Samtidigt blir kritiken viktig eftersom ingen går på spelningar om de inte först har fått uppmärksamhet i media.

–  Det känns svårare idag, det är mindre utrymme i tidningar med recensioner och allmänt om pop. För tio år sedan skrevs det mycket mer. Det är lite trist, säger Martin.

–  De prioriterar hårdare, det ser man på förra skivan. Vi hade ju inte riktigt gjort någonting då, men fick jättemycket recensioner. Det borde kanske egentligen vara tvärtom. Obs! Inte bitter, men fenomenet är…, svarar Julia.

Det nya albumet heter 80%, jag frågar dem om titeln. Det var Julia som kom på den, och hon beskriver att hon först sade det som på skämt, men titeln stannade kvar. 80% ska ha kommit från varje gång Julia och resten i bandet Vapnet, skulle spela. Då sade de: “Kom igen nu gänget, nu kör vi! 80%!”.

–  Att ge sitt allra allra bästa kan man ju typ aldrig göra. Det var ju också en kul grej att göra, men det är härligt på något vis. Det finns ju också så många skivor som heter “100%”, det här går emot det. Det är ändå mycket, fyra av fem.

Hur arbetar ni med texterna? De känns så centrala i er musik.
– Vi satt och slängde ihop dem, svarar Martin.

– Du hade en text, jag hade en text. Annars skriver vi var och en för sig.

Martin är mer van vid att skriva texter, men beskriver att det är en kul process, men även svårt att hitta sitt språk och sin ton. Martin berättar exempelvis om Stolt men inte nöjd. Då skrev han om sossarna men i efterhand kan han tycka att det var lite konstigt.

–  Jag får ibland påhopp för att jag inte skriver grejer som jag sjunger; “hur kan du sjunga något du inte skriver själv?” Det är märkligt att man inte frågar det till folk som spelar instrument, säger Elin.

Jag svarar att det kanske just är eftersom texterna är på svenska och känns så innerliga. Lyssnaren blir nästan som en anförtrodd vän, vilket kanske skapar förväntningar om att texterna ska vara “äkta”, biografiska. Martin håller med, många tänker nog att texterna ska vara personligt, vilket också är något de har i beaktning när de skriver texterna.

–  Det vore konstigt om du skulle sjunga om min verklighet, säger Martin och vänder sig till Julia, som svarar att han i och för sig gör det, skriver texter om sin verklighet.

Men kanske inte helt detaljerat ändå?
–  Precis, tänk om det bara skulle handla om typ pappaverkligheten, funderar Martin.

–  Eller pappaledighet, kontrar Julia.

–   Det ska nästa skiva heta! haha. Hur lägger man upp det bäst? VAB, försäkringskassa…

Jag svarar att det i och för sig känns väldigt mycket i tiden, i och med exempelvis Jonas Hassen Khemiris roman Pappaklausulen. Martin håller med, men samtidigt enas de om att man kanske ändå lyssnar på popmusik för att man vill ta sig till en annan tid och komma ifrån sin verklighet. 

Vad lyssnar ni på just nu?
– Alltid på Sandy Danny… Men senast har jag lyssnat på Tony Molinas senaste skiva och även Snail Mail, säger Julia.

– Det var jag som tipsade om henne va? Det var min ändå upptäckt i år. Man hör att hon tycker det är så jävla kul att spela gitarr. Man blir så glad av det, att det är oförställd glädje, svarar Martin.

Jag frågar dem om de hade några musikaliska referenser till albumet. De svarar att de har försökt med det, men det var inget som riktigt satte sig. De olika bandmedlemmarna har olika musiksmak, och det är inte alltid lätt att enas kring innebörden av begrepp. När någonting exempelvis låter “mäktigt” kan det ju inneha olika betydelser, beroende på vad en lägger i ordet.

Vad händer härnäst?
–  Jag hoppas på att vi ska repa in nya låtar snart. Jag är taggad nu, lite revanschlusta. Jag vill göra något ännu bättre. “En sista stöt” – den känslan. Nu rånar vi banken, säger Martin.

–  Men också, nu när vi har repat så mycket, ta vara på det genom att fortsätta att hålla igång. Så vi kan göra något ännu snabbare nästa gång, svarar Julia.

 

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Jezzica Sunmo

Pin It on Pinterest

Share This