Anna-Stina Jugerstam vars röst vi hör i Nightbird och tidigare sångerska i bandet Mud Walk, släppte i fredags sitt självbetitlade debutalbum som fyller ens öron med perfektion och man förstår varför producenten Katharina Nuttall som tidigare arbetat med Ane Brun tog henne under sina vingar. Popmani har intervjuat Nightbird om debutalbumet, sömnlösa sommarnätter och den vemodiga låtskrivningsprocessen.

Nightbird_ alternative photo by Aino Aksenja

Det var under sömnlösa sommarnätter som namnet Nightbird kom till, vill du berätta hur en sådan sommarnatt kunde se ut?
– En sommarnatt som är som vilken natt som helst, men där sömnlösheten smyger sig inpå en och tankarna fylls med ord som du skriver ner för att få ro. Plötsligt blir skrivandet drivet av en oväntad nattlig inspiration och så blir det mer än några ord som snurrat runt i huvudet. Vid det laget när fåglarna vaknar till så vaknar du ur skrivandet och kan äntligen somna. På morgonen väntar flera rader av text som kan formas till låtar.

I fredags släpptes ditt självbetitlade debutalbum, vad var inspirationen till låtarna som
fulländande albumet?
– Mina låtar skapas ofta ur att jag vill kommunicera med någon men inte kanske kan sätta ord på mina känslor och då blir de till låtar istället. Det är alltid en bearbetning av något från det förflutna eller nuvarande. Även att det kan finnas en stark känsla av nostalgi så strävar låtarna alltid att gå framåt. Något eller någon specifik person är det svårt att ge som svar för inspirationen, eftersom att de låtarna som är med på debutalbumet är allt mellan flera år till bara lite över ett år gamla. Det ryms mycket in i de åren.

Katharina Nuttall berättade att hon sällan hör röster som din som berör på ett speciellt sätt och sist det hände så upptäckte hon självaste Ane Brun. Hur känns det och hur var det att arbeta med Katharina?
– Det är en stor komplimang och något som jag försöker ta till mig även att det känns så stort. Nuttall och (Linus) Andersson var båda väldigt drivna och det kändes som att vi talade samma språk musikaliskt sett, så de var väldigt lätta och jätte inspirerande att jobba med. Jag hade ingen tvekan om att vi skulle skapa något bra och äkta tillsammans men när jag väl fick höra resultatet så kunde jag knappt tro på att det skulle bli så stort och vackert som det blev. Allt blev så mycket större än vad jag förväntat mig.

Det känns som att rösten är det centrerade i dina låtar och just därför kommer även vemodet fram väldigt tydligt. Känner du ofta vemod när du skriver dina låtar?
– Vemod för mig finns i så många former. Vemod kan vara hjärtskärande smärta men jag tycker att det alltid finns vemod även i glädje: t.ex. vemodet över att den även tar slut någon gång. Så det kan en nog påstå, att vemod ofta har en del i min låtskrivningsprocess.

Är det någon låt på albumet som betyder särskilt mycket för dig?
– Det är svårt att nämna bara en av låtarna eftersom att de är alla viktiga för mig på olika sätt men för att nämna den låt som jag först kom att tänka på nu så skulle jag säga All wrong. Den låten är den nyaste av alla på albumet och jag skrev den efter att en relation tog slut. Den var svårast att spela in, eftersom att jag var fortfarande alldeles för starkt anknuten till de känslor som jag hade när jag skrev den och eftersom att det var så svårt att spela in så ångrade jag nästan att den skulle vara med på skivan. Nu i efterhand känns det väldigt viktigt att jag just lyckades med något så svårt och kan nu, när jag hör låten, eller spelar den live nuförtiden för den delen vilket jag undvikit att göra förr, eftersom att det var så svårt, inse att jag gått vidare och blivit starkare.

Du växte upp med musik så som amerikansk folk och country, jazz och blues. Var det någon speciell inspirationskälla inom musiken som formade dig till de låtarna du skriver idag?
– Min resa in i att börja göra musik började med att jag upptäckte The White Stripes som har en sådan stark anknytning till tidig blues att jag började gräva mig djupare in i bluesen och musikhistoria i allmänhet. Då upptäckte jag alla den tidiga bluesens kvinnor och män, men började även höra dessa referenser hos den musiken jag växte upp med. Allting gällande att skapa genom musik för mig började genom bluesen och sedan hittade jag olika uttryck som jag tog till mig från soul, gospel, folk och country. Nu känns det som om jag hittat mitt eget uttryck men jag hör så klart ännu hur de som kommit före mig och som inspirerar mig har sin del i det jag skapar och som jag för vidare i min musik, så som en gör enligt låtskrivartradition. Det är fint.

Du har tidigare spelat i bandet Mud Walk, hur känns det att lämna band livet bakom dig för en solokarriär?
– Jag kommer alltid att sakna tiden med Mud Walk. Det var en viktig tid för mig med en familj i form av ett band där jag kunde få plats att växa som person och musiker. Jag lärde mig grunderna i de olika sätt en arbetar som musiker, så jag har en bra grund att bygga på nu som Nightbird.

Tror du att Mud Walk kommer att återförenas en dag eller vill du satsa helhjärtat på din solokarriär nu?
– Vi kan aldrig veta om och i vilken form Mud Walk skulle återförenas. Nightbird är för mig dock ett uttryck som är ett helt annat än det som Mud Walk var, så jag ser inte varför båda inte skulle kunna existera samtidigt. Och vem vet vad Nightbird kan formas till med tiden? Jag ser helhjärtat framemot framtiden som Nightbird men med dörren öppen för givande och spännande samarbeten: själv men aldrig ensam.

Pin It on Pinterest

Share This