Nelson Can: ”Många musiker är rädda för tystnad”

av | Maj 8, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

I fjol släppte den danska trion Nelson Can sin tredje EP, som imponerat såväl publik som kritiker. Vi ringer upp trummisen i bandet, Maria Juntunen, och får oss en pratstund.

Första gången jag hörde er musik tänkte jag genast på Beth Ditto. Är hon en inspirationskälla för er?
– Definitivt. Både Selina [Gin, sångare] och Signe [SigneSigne, bas] var stora fans av The Gossip när de var yngre. Det handlade både om musiken och att se ett band där sångaren ger sitt allt på det sätt som Ditto gör, det var väldigt inspirerande.

Har ni andra starka inspirationskällor?
– Hmm, det beror på. Selina växte upp med band som Pink Floyd och The Doors, och Signes stora förebild har varit Jack White. Både sättet på vilket han gör musik och hur han framställer sig själv är underbart.

Var kommer ert bandnamn, Nelson Can ifrån?
– Signe och Selina grundade bandet 2012, och innan dess, under gymnasiet, hade de spelat i ett punkband tillsammans – Niels På Dåse hette det – som översatt från danska blir “Nils på burk”… Så när de skulle komma på ett nytt bandnamn så tänkte de “äsch, vi kallar oss Nelson Can.” Haha, det var faktiskt någon som skrev om oss för ett par år sen och slog fast att vi är “ett jättebra band med ett uselt namn”. Men det är vårt namn nu, så vi får leva med det!

Hur är indiescenen i Köpenhamn?
– Under de senaste fem åren har det dykt upp en hel del intressanta band i Danmark. Till exempel Quadron, det består av den danska producenten Robin Hannibals och sångaren Coco O. De gör ingen musik mera men det var ett så, liksom, internationellt sound. Oftast när det gäller danska band så brukar de vara väldigt bra, men det är inte som om man åker runt i andra länder och skryter om det – det är inte så internationellt. Mø är ett annat exempel – hennes sound är också en produkt av Köpenhamns musikscen för fem år sedan. Så mycket bra energi.

– Just nu är mycket av den musik som kommer ut i Danmark på danska, faktiskt. Många av de riktigt stora artisterna sjunger på danska och några av de nya artisterna också. Bisse är en sådan, hans texter är vad jag tror att ni känner för Håkan Hellström… Han är Väldigt produktiv och har kommit ut med fem album på bara ett par år.

Jag har hört hans musik någon gång, men förstod inte ett ord… Haha. Men tillbaka till er: ni har tidigare sagt er ha en regel om att inte använda gitarr!
– Tja, det kommer sig av att ingen av oss spelar gitarr. Och ju längre vi spelade tillsammans desto mer märkte vi att begränsningen var en fördel snarare än en ett hinder. För när du spelar musik, speciellt nuförtiden, så har du alla möjligheter i världen! Du kan använda dator – du har inga gränser. Men vi insåg att gränser är bra. Det gjorde oss kreativa på ett annat sätt. Det var alltså inte ett koncept vi tänkte ut, det bara blev så. För att kompensera så har vi till exempel en massa olika effekter på basen, och jobbar också med sången som instrument – olika lager av stämmor och sånt.

– Jag tycker också att en svår och viktig sak för musiker idag är att inte spela. Eftersom du kan göra hur mycket som helst på samma gång elektroniskt så blir det svåra att veta när man behöver hålla tillbaka. Jag tror att många musiker är rädda för tystnad. Men det är precis vad vi gör på vår senaste EP, vi vågade tona ner allt. Då blev musiken bättre.

”Vi har inte hittat det perfekta receptet än”

Skriver ni er musik tillsammans? 
– Vi har inte hittat det perfekta receptet än. Ibland har någon av oss både skrivit text och melodi, och presenterar den färdiga låten för de andra. Ibland har någon – oftast Signe, vår basist – en melodi som hon spelar för oss och någon annan har en text som passar – oftast Selina, hon har en hel del texter på lager. Ibland jammar vi bara fram låtarna. Två av låtarna på senaste EP:n kom faktiskt till från ingenstans på plats i studion. Det är ju ganska dyrt att hyra studio, så tidigare har vi inte haft råd att sitta där och skriva låtar. Det tar tid. Men den här gången hade vi ingen deadline, så vi hade tid att leka. Och det blev bra.

Så ni hade roligare den här gången?
– Ja! Det här är första gången som vi inte ger ut musiken på eget skivbolag (vilket vanligen är ganska hårt jobb). Vi hade inte heller några deadlines, och därför tror jag att vi njöt mer av det hela. Det är en svår balans för musiker, speciellt musiker på vår nivå. Man kommer till en punkt där man är väldigt erfaren, men inte en kassako precis. Så man måste göra mycket av arbetet helt själv. Du måste vara en musiker, konstnär och businesskvinna samtidigt.

Har ni vuxit in i de här rollerna med tiden?
– Ja, definitivt. Vi har också insett att vi inte hinner göra allt. Vi var nära att sluta med bandet för att det lilla skivbolag vi drev tog så mycket energi. Det är befriande att kunna fokusera på oss själva nu.

Så Nelson Can har inga planer på att upplösas?
– Nej! Just nu fokuserar vi mest av allt på att turnera i Storbritannien. Och så håller vi på och skriver ny musik som bäst!

Författare:
Daniela Lillhannus, Skribent

Fotografi:

Press

Pin It on Pinterest

Share This