Musikåret 2018 – Myllrande och melankoliskt

av | dec 27, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

2018 går mot sitt slut och Popmanis Saskia Rubensson konstaterar att musikåret har präglats av melankoli och politiskt sprängstoff.

Jämfört med förra året kan musikåret 2018 te sig en aning blekt i jämförelse. År 2017 exploderade med MeToo-upproret och dess motsvarighet i musikvärlden, #närmusikentystnar. Därutöver genomsyrades 2017 av politisk tematik, som Kendrick Lamars hyllade Damn och Fever Rays Plunge. Varför jag nämner fjolåret, i en krönika om det här året, är inte av nostalgiska skäl, utan för att det känns som att en stor del av årets musik kan beskrivas ligga i kölvattnet från förra årets händelser.

Den politiska trenden håller i sig även i år, i album som Kamasi Washingtons Heaven and Earth och Annika Norlins miljöpolitiska Den arktiska oceanen. Samtidigt verkar det som att musikåret 2018 i viss mån kan sammanfattas som ett melankolins år. Några av årets starkaste album bygger på en sorgens estetik, från Lykke Lis album so sad so sexy, till Sarah Klang som bär epitetet “saddest girl in Sweden”. Kanske är det ett generationstecken? Därutöver är årets mest stigande genre “emo rap” enligt Spotifys årsrapport. Statistiken talar för sig själv. Givetvis har även Aviciis bortgång satt sin prägel, och öppnat rum för diskussioner om psykisk ohälsa både inom och utanför musikbranschen.

Under detta ledsamma år fick vi även ta farväl av stjärnor som bland annat souldrottningen Aretha Franklin, kompositören Johann Johannsson, Lill-Babs, Jerry Williams och franska France Gall. Kanske får vi återse dem snart, om trenden med musikdokumentärer som True Stories, eller spelfilm som Bohemian Rhapsody håller i sig.

Förutom den melankoliska prägeln märks effekterna av Metoo, även om de mest spelade artisterna på Spotify är Drake, Ed Sheeran, Post Malone, ja – ni fattar. Män. Samtidigt har stenen satts i rullning; i år genomfördes Statement Festival, den första mansfria festivalen, Say Lou Lous album Immortelle släpptes ihop med ett feministiskt manifest, och en av årets mest spelade låtar deklarerade gud som kvinna (Ariana Grandes God is a woman). Och så vidare.

”Snarare än en enda världsdominerande stjärna, som förra årets Kendrick Lamar, har 2018 bjudit på utspridda juveler.”

I min mening är årets största musikupplevelser dessutom skapade av kvinnliga musiker och producenter: Anna von Hausswolffs nattsvarta orgelepos Dead Magic, Slowgolds psykadeliska pop på Mörkare, Robyns återkomst med Honey, Jenny Wilsons smärtsamt mäktiga Rapin, Julia Holters Avery och Khadja Bonets Childqueen, bara för att nämna några. Snarare än en enda världsdominerande stjärna, som förra årets Kendrick Lamar, har 2018 bjudit på utspridda juveler.

Rent genremässigt är hip-hopen fortfarande dominerande och K-popen går på frammarsch. Även den breda genren elektronisk musik har briljerat med några av årets starkaste album av bland annat Nils Frahm, John Maus och Tim Hecker. Kanske mest talande för genrens starka position, eller åtminstone en hyfsat kul kuriosa, är Kraftwerk som vann en Grammy för sitt livealbum 3D-Catalogue. Trots att de inte skrivit en enda ny låt till albumet, körde över de nyare konkurrenterna i genren. Hårdrocken verkar fortfarande vara hyfsad död, om vi inte räknar med den chockerande nyheten att Metallica fick årets Polarpris.

I år har även musikens spelrum breddats, när musiken har fått plats på okonventionella avenyer. 2016 var det en smärre chock när Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur, men händelsen verkar ha banat väg för en uppvärdering av musiken. Ett exempel på det är anrika Dramatens nya concept “Performance Concert”, ett samarbete med kvinnliga artister som bland annat Jenny Wilson och Sabina Ddumba. Musiken infiltrerar, vinner nya marker och även om det har legat ett täcke av melankoli över det myllrande musikåret 2018, finns här också hopp för musikåret 2019.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Emil Daniel
Carolina Mendozza
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This