Musikåret 2016: En gemensam fristad i mörka tider

av | Dec 29, 2016 | Krönikor, ö

Popmanis Amanda Båmstedt sammanfattar ett musikår som kommit till att bli en gemensam fristad i mörka tider.

2016 har varit ett händelserikt år i musikvärlden. Många skickliga och stora musiker har lämnat oss såsom Bowie och Sharon Jones, Håkan intog ännu en gång Ullevi, Nobelpriset och Dylan blev till en mediekarusell utan dess like och Kent, ett av Popsveriges största namn har precis hunnit med sista stoppet på sin avskedsturné. Ändå är det inte detta jag kommer se framför mig när jag tänker tillbaka på 2016 som musikår.

Delar av dagens musikbransch kan till viss del rent krasst anklagas för att kännas oäkta, poserande och tillgjord, men bortom allt detta och alla bombastiska arenaspelningar finns det också personer med den där sällsamma elden, det liksom lyser till i ögonen och ansiktet får ett helt annat uttryck när de pratar om musik eller när en ser dem på scen. Samtidigt får en som skribent akta för att diskutera jakten på äkthet och autenticitet, det är en hårfin balansgång. En kan inte dela in människor i kategorier som äkta eller fake, för vem är en egentligen att döma vad som är äkta eller inte?

En sak som är säker är dock att D.I.Y-kulturen tycks vara mer levande än någonsin, kanske är det en motreaktion mot alla X-factors, Summerbursts och Idolprogram, eller bara en stillsam önskan och drivkraft om att få göra något eget. Musikvärlden och de människor som rör sig i den tycks ha en outsinlig kreativitet där konstnärer arbetar genreöverskridande tillsammans. Det är fint att få se hur band, artister, skivbolag och arrangörer vågar satsa och köra fullt ut på det dem tror på. Samtidigt växer independentskivbolagen och samarbetar, se bara på hur Vårø och Birds Records arrangerade en gemensam förfest inför Way out West. För vem vinner egentligen på att vara ovän?

Nu när regnet ligger på i Göteborg och året går mot sitt slut tänker jag tillbaka på sommarens alla festivaler och konserter som så sig bör när en ska skriva en musikkrönika över året som gått och plötsligt känns inte den där långa väntan på våren fullt så olidlig. Jag tänker på hur Avantgardet rev av en show utan dess like på Festival Del Mar, på hur jag i ett svettigt Nobelberget såg Jonathan Johansson köra ett gig med bara hits och favoriter, på hur FKA Twigs trollband hela Popagandapubliken med sin dans och sina toner eller på hur Angel Olsen fick Pustervik att glömma bort den gråa söndagen om så bara för en timme eller två och det är bara att konstatera att 2016 har varit ett fantastiskt musikår.

Under det gångna året har musiken även varit en tillflyktsort, en fristad och en kraftkälla när världen ter sig obegriplig och brutal. Jag är säkerligen inte ensam om att ha vänt mig till musiken för att få vardagen att kännas lite lättare och under årets gång har vi fått lyssna till viktiga album såsom Blood Oranges Freetown Sound och Solanges A Seat At The Table. Det är häftigt att få ta del av så många låtar, EP:s och album fyllda så till bredden med budskap och kraft, där orden förstärks av musiken och lyfts av taktfasta beats och jag hoppas innerligt att 2017 fortsätter i samma anda.

För när en sitter på spårvagnen med musik i sina lurar, låter den lilla sylvassa nålspetsen träffa vinylskivan, står på ett klistrigt golv i en trång lokal och hör de inledande ackorden i en låt, eller tycker ner playknappen på en CD-spelare inser en att världen binds samman genom musik och för oss närmare varandra. Milslånga avstånd kan te sig så korta när någon på andra sidan jorden sjunger om precis samma saker som du upplever. Kanske är det viktigare än någonsin att påminna sig om detta?

Författare:
Amanda Båmstedt

Fotografi:
Beata Cervin

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This