Musikåret 2016: Musiken blir opersonlig när de mindre konsertlokalerna försvinner

av | Dec 30, 2016 | Krönikor, ö

Vår musikredaktör Elin Strömberg skriver om problematiken som sker när allt fler konsertlokaler tvingas stänga igen och saknaden som blir kvar efter intima spelningar.  

Arenorna blir fler, de mindre spelställena försvinner och kvar står publiken medans musiken blir allt mer opersonlig. Visserligen är det något magiskt med att stå på ett utsålt Ullevi och sjunga allsång till Håkan Hellström. Men jag måste erkänna att jag saknar känslan av att få känna mig speciell i publikhavet. Ni vet den där känslan som inte existerar när bandet kör samma setlist genom hela turnén eller den när en befinner sig på en arena där 30 000 personer håller upp sina Iphones i honnör för att fånga det magiska som skymtar framför dem på scen.

Därför vill jag passa på att ge en eloge till de artister, skivbolag och arrangörer som faktiskt sticker ut och ger oss det där lilla extra. Det som får en att känna sig speciell. Jag tänker på när Kristian Antilla bjöd på morotsstavar och dipp på Södra Teatern och Sudakistans hemliga spelning på Fåfängan den där varma dagen i maj. Eller när jag såg Sleaford Mods på Gothenburg Film Studios, då när en för första gången under hela Way Out West stod i ett publikhav som inte bestod av branschfolk, fashionstatements eller hipsters. Allt som fanns var bara skönt häng och Jason Williamsons snabba lyrik som flög ut i rummet likt små miniraketer.

Det är spelningar som dessa som bör dubblera sig i antal, men det är svårt när allt fler ställen försvinner på grund av politikernas beslut. Ännu en gång ser vi ett bevis på att musiken inte har den betydelse som den förtjänar att ha. Det är tydligen viktigare att bygga bibliotek, klaga på oljudet från Trädgården eller att bygga om Slussen till en cementklump.

Jag tänker på Debaser Medis som går i graven på nyårsafton och alla minnen jag har till den platsen. Det var där jag plåtade min allra första konsert och utan den hade jag inte varit där jag är idag. Jag tänker på hur många gånger jag har lämnat stentrappan på Medborgarplatsen med fjärilar i magen av musikalisk eufori. Jag tänker på Jamie T’s turnéavslut där 2010. Då basisten sträckte mig en tequila från scen och därefter fick alla som ville, dansa på scenen till Sticks ’n Stones’. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag har varit på och en som jag att kommer att minnas resten av livet.

Därför väljer jag att skriva den här krönikan i hopp om att jag under nästa år får vara med om fler. Jag hoppas att Debaser Medis får en ny lokal. Jag hoppas att det öppnar fler konsertlokaler i våra städer. Jag hoppas att Håkan Hellström inte väljer att göra sin enda intima konsert i New York. Jag hoppas att han istället gör en intim spelning tillägnad de fans som alltid troget står längst fram vid staketet på Ullevi. Jag hoppas på musiken och alla vi som brinner för den. För någon gång måste väl politikerna förstå hur viktig den är för mänskligheten.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Fotograf: Hannes Mörk

Pin It on Pinterest

Share This