MUNA: ”Det ska inte finnas utrymme för någon annan att skriva berättelsen om oss”

av | Nov 19, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Inför den amerikanska trion MUNAs första Sverigebesök passade Popmani på att prata med bandet om varför deras musik ses som politisk och hur det är att kliva upp på scenen som förband när de har vant sig vid att spela utsålda konserter runt om i USA.

Trion MUNA träffades när de studerade på universitet och delade lektioner i både musik och feministiska studier. I bandets begynnelse spelade Katie Gavin, Josette Maskin och Naomi McPherson tillsammans på fester och spelade in musik i sovrummet. Nu är det den stora scenen som är aktuell för MUNA som släppte sitt debutalbum About U i februari i år.

Ser ni framemot spelningen ikväll?
Katie: – Vi ser väldigt mycket fram emot konserten. Det är första gången vi besöker Sverige också och att få göra en konsert här är en dröm som går i uppfyllelse.

Hur har det varit att vara ute på turné hittills?
Josette: – Fansens hängivenhet på den här turnén är orealistisk. Dem är verkligen jättefina och bara det att dem har köat ute sedan i tisdags, fem dagar innan konserten ikväll, säger något om hur dedikerade de är.

Katie: – Vi har varit ute ett bra tag nu och jag skulle inte kunna tänka mig en bättre turné. Alla i teamet på turnén är så trevliga och alla är så duktiga på sitt jobb vilket gör att det blir en väldigt lättsam upplevelse. Att vi får stötta en artist som har treat people with kindness tryckt på sin merchandise känns fantastiskt och det känns som att vi kan vara öppna med vilka vi är och vad vi vill framföra för budskap.

Josette: – Om vi är i en ny stad försöker vi alltid se oss omkring. Här i Stockholm hittade vi till exempel en jättebra vegetarisk restaurang och spenderade timmar på ABBA-museet.

Vad är skillnaden på att vara förband och göra era egna turnéer?
Josette: – Att vara förband är svårare på vissa sätt och lättare på andra; det är svårare för att vi bara har en viss tid på oss att få med oss publiken men det är enklare just på grund av det. Vi kan ge allt under 30 minuter och sedan kan vi vara hemma klockan 22.

Katie: – Det är lite som att gå ut och äta middag med någon. Beroende på om det är en första date eller middag med en kompis har vi olika mål med middagen. När vi spelar som support vill vi ge publiken en tydlig bild av vilka vi är men vi vill inte gå in på för mycket detaljer, precis som en första date. När vi spelar våra egna konserter vet publiken redan vilka vi är och då vill vi visa en djupare bild av vilka MUNA är.

Finns det något som ni alltid gör innan ni går ut på scen?
Josette: – Vi ber en liten bön och säger fina saker till varandra om att vi ska göra den bästa showen någonsin. Det känns lite som att vi säger en trollformel. Vi brukar också berätta interna skämt som vi har inom bandet till varandra och försöka göra varandra så glada som möjligt. Det är egentligen bara för att alla ska bli exalterade över att gå upp på scenen och det fungerar för att vi ska attackera scenen som en enad front.

Just på denna turné är det många som hör er för första gången. För någon som aldrig har hört om er, hur skulle ni beskriva MUNA?
Katie: – Jag skulle nog säga att vi är en dark pop-trio. Vi skriver låtar som låter väldigt glada musikaliskt men som handlar om sorgliga saker. När vi spelar live har vi en väldigt rockig attityd och speciellt under denna turné eftersom Harrys skiva är så rockinfluerad. Det känns som att hans publik är väldigt öppna för musik som är av det rockigare slaget och därför spelar vi de låtar på albumet som är lite rockigare som Everything till exempel.

Josette: – Det känns också som att Sverige är väldigt öppna inför den musiken som vi gör. Det finns så många pop-artister som kommer från Sverige som vi influeras av; Robyn har varit en stor inspirationskälla för oss eftersom hon gör känslosam musik som är tydlig och lätt att lyssna på.

Ni säger själv att ni skriver ganska mörka texter till glad popmusik. Känns det viktigt att ha ett budskap med er musik?
Katie: – Jag tycker att det är väldigt viktigt. Jag tror att beror på att vi är sådana människor som tänker väldigt mycket på vilket syfte vi har i livet och vi ser bandet som ett sätt att sprida ett djupare budskap. Om du skulle fråga oss vad budskapet är skulle vi mest troligt inte kunna svara på det konkret men det är bara något som vi känner under vägens gång. Vi känner att vi gör detta för en djupare mening och jag hoppas att det reflekteras i våra låtar. Jag tror dock att jag tar det lite för seriöst ibland.

Josette: – Jag tycker dock att det är bra att du är noga med vad vi sänder ut. På grund av internet kan allt som en säger granskas väldigt noga och därför kan även en vanlig privatperson, men framförallt artister, bli väldigt felciterade. Om du inte är tydlig med ditt budskap kan människor uppfatta en fel och jag vill inte att det ska finnas något utrymme för någon annan att skriva berättelsen om oss som band. Vi skriver vad vi vill och sen får man tycka om det eller inte.

Skulle ni säga att ni är ett politiskt band?
Josette: – Vi vet inte riktigt vad vi har för syfte men vi vet att syftet som vi har är att vara så ärliga människor som möjligt och försöka nå ut med den ärligheten. Jag tror att vara politisk är en reflektion av den ärligheten. Vi försöker bara uttrycka vad vi tycker är sanningen. På något sätt blir vi politiska eftersom våra identiteter är politik. Men samtidigt är inte några av våra låtar politiska. De är politiska på så sätt att de är personliga och eftersom de innehåller feministisk teori, queerteori och kritiska studier. Men om en läser texterna till våra låtar går det inte att peka ut specifika textrader som handlar om en specifik politiker. Vi vill inte att vår musik ska vara specifik när det gäller världsläget för tillfället.

Katie: – Vi vill inte vara reaktionärer men vi vill vara idealistiska och ha integritet, det är klart att vi har ideal som band. Många människor vet inte att vi både skriver och producerar våra egna musik. Att ett tjejband gör all sin egen musik utan att ha några andra inblandade i sin kreativa process är rätt politiskt i sig. Det är ett statement som blev ett politiskt ställningstagande men egentligen handlar det bara om vårt sätt att vara i världen. Att sätta hela vår identitet i det vi gör musikaliskt hände bara.

Naomi: Vi känner oss privilegierade; vi har fått gå på universitet och studerat feministiska frågor. Det känns som att vi vet hur en kan föra en diskussion om komplicerade samhällsfrågor på ett vuxet och konstruktivt sätt. Jag tror också att vi är villiga att ha fel när vi har fel. Vi kan erkänna våra misstag om det vi trodde var sant var felaktigt och det ledde till att någon blev sårad. Det gör snarare att vi växer som människor när vi inser att vi inte är perfekta. Du kan låta pressen av vara en förebild trycka ner dig så mycket att du inte vågar säga något eller så kan du säga saker som förhoppningsvis framförs exakt som du vill att de ska göra.

Katie: – Vi lär oss fortfarande och vi måste ha tilltro till att våra lyssnare har empati och det tror jag att de har. Jag gillar att känna att jag har ansvar för jag vill vara en bra person, jag vill liksom inte vara en elak person som människor ser som en fruktansvärd person. Det är fint att kunna ses som en förebild.

Naomi: – USA är det mest framträdande landet just nu som har fått en fascistisk ledning men det är bara symboliskt för ett globalt problem; du ser till exempel Le Pen i Frankrike, du ser det med Brexit och du ser det med nationalistiska partier i Tyskland och över hela Europa . Jag tror att många kände att det här problemet bara existerade och jag tror att vi trodde att vi hade vuxit förbi sådana problem. Vår generation är verkligen inte vuxit ifrån främlingsfientlighet, rasism eller homofobi. Världen som den ser ut idag visar bara att vi måste börja konfrontera det vi anser är fel. Om du inte talar om de problem som finns tillräckligt, växer det under ytan och plötsligt har du en president som vi har.

Katie: – Det är väldigt intressant att vara på turné i Europa, det är skönt att vara utanför USA och se att vårt hemland faktiskt inte representerar hela världen. Samtidigt är det jobbigt att se att det finns risk för att situationen i USA visar att det är okej att gå ut på gatan och protestera eller bilda rasistiska organisationer. Jag känner ansvar för det som sker hemma och det känns obehagligt om vår situation reflekterar sig på resten av världen. Allt är liksom roligt och på låtsas tills det blir ens verklighet.

Josette: – Vi är från Los Angeles. Ibland känns det som att vi ser på USA som New York och Los Angeles och sen allt däremellan. Det finns så mycket av USA som vi inte ser och att vara ute på turné hjälper verkligen en att komma till insikt.

Författare:
Emma Isberg, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This